De små sakerna tuggade sakta i sig hennes innanmäte. En bit här och en bit där. En långsam process, omöjlig att stoppa. Glupskt svaldes nästa tugga och tomheten spred sig. Allting verkade vara förbytt. Inget var som förr, men ändå var hon trött på allt det monotona i nuet. Hur var det möjligt? Det var inte så här det skulle bli. Ett löfte från långt tillbaka som sakta förlorat sin mening. En gång hade det sagts med hundraprocentig övertygelse och hon hade trott på det till samma grad. Övertygelsen hade blivit förbytt till något som kändes som en utmaning. Hennes tilltro var förvandlad till en ifrågasättande misstänksamhet.
Bilden hon målade upp i sitt minne skapade ett porträtt av hans arm som alltid låg omkring hennes axlar, hennes midja eller över hennes ben beroende på hur hon valde att placera sig i soffan. Aldrig utan en form av fysisk kontakt med någon del av honom. Det fanns en närhet, en närhet så påtaglig att hon ibland trodde att de blivit ett. Nu satt hon ensam i soffan under en filt som enda värme, istället för hans kropp att luta sig emot. Hon hörde honom göra något i ett helt annat rum och tänkte på hur stor skillnad det blivit på bara ett par år. Hur armen mer och mer sällan knöt sitt band med hennes kropp och hjärta. En gång i tiden gick det aldrig mer än fem minuter från att hon satte sig ner tills han kom gående och slog sig ner bredvid henne. Det här var tredje kvällen i rad hon suttit ensam i timmar.
Hon räknade alla timmar hon legat med huvudet mot hans bröst och följt andningen som alltid blev mer intensiv när hans favoritlag var nära att göra mål i matchen på tv. Enkelheten i att glömma bort att det var tråkig sport på tv bara med hjälp av några djupa andetag genom näsan där hans doft tog henne iväg på långa resor i fantasin. Funderingarna omkring vad han hade för knep, under alla de romantiska filmer de sett som hon visste att han egentligen avskydde, letade sig igenom huvudet. Nu försökte han alltid hitta någon annanstans att se matcherna, hos kompisar eller på sportbaren med andra likasinnade. Enda tiden de verkade spendera tillsammans var framför tv-programmet de bägge gillade över allt annat eller någon enstaka film ibland. Hon längtade redan till fredag då de kunde se veckans avsnitt ihop.
Något som skrämde henne var hur bilderna hon skapade hade förändrats. En gång i tiden hade det alltid varit hans ansikte hon sett. Hans händer som rörde henne. Hans röst som ekade mellan öronen. Han som gjorde allt det där som höll henne flytande på moln. Sakta hade bilderna blivit suddigare, gjort det svårare att uttyda vem det var. Förr i tiden var kyssarna hon kände smaken av på sina läppar alltid hans, tekniken var speciell för just honom och de gjorde hennes ryggrad mjuk som marshmallow. Nu var allt det karaktäristiska bortbytt. Kyssarna hon saknade var väldigt anonyma och ospecifika. På sin höjd kunde det vara ansiktet på någon snygging på tv som ibland gjorde de lite mer spännande.
Anonymiteten och det odetaljerade gjorde ont. Hon ville känna glöden och se hans ansikte där igen. Hon var livrädd att allt gått förlorat och kunde inte riktigt förstå hur hon kunnat missa alla tecken. Gick det att få tillbaka känslan igen? Det var omöjligt att nöja sig med att sakna saker utan personligt värde. Hon hade smakat den söta frukten. Det var inte en kram hon innerst inne behövde, det var någons speciella kram hon ville åt. Det var inte lyxmiddagen av en mästerkock som lockade utan någons lite för salta idealmakaroner som var kokta med omtanke som krydda, och stod klara på köksbordet när hon kom hem från jobbet som betydde något på riktigt. Problemet var att någon inte längre automatiskt var honom, hur svårt det än var att intala sig själv och hur ont det än gjorde. Ville hon att någon skulle vara honom?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar