För ganska exakt fyra år sen fick jag en andra chans. Jag gavs möjligheten att förändra mig själv och mitt liv. En lösning som skulle hjälpa mig att ta itu med något jag haft problem med i stort sett hela mitt liv. Jag gjorde en gastric bypass-operation för att hjälpa mig att gå ner i vikt.
Åren fram tills dess gjorde jag i stort sett ingenting. Jag hade varit arbetslös i ganska många år och satt bara hemma. Nu i efterhand och med nya erfarenheter har jag insett att jag var nere i en depression och led av social fobi. Då tänkte jag inte i de banorna. Jag var bara tom och kände inte att jag mådde dåligt. När man inte känner några känslor vare sig positiva eller negativa är det svårt att dra den slutsatsen. Man bara flyter fram i ett töcken.
Det tog nästan ett år från första läkarkontakten tills datum för operation var spikat. Under det året kom lite av hoppet tillbaka och jag kunde för första gången känna att jag hade ett mål att se fram emot. Jag fick jobb, eller praktik var det till en början, i maj året innan vilket gjorde att vardagen blev lite mer normal och jag fick försöka arbeta bort den sociala fobin.
Efter min operation så var det som en helt ny människa tog över mig. Allting förändrades till det bättre och väldigt fort med. Det var svårt att hänga med i alla svängar. Gamla personlighetsdrag som jag inte känt på många år började hitta tillbaka. Jag var beroende av smärtstillande för en trasig rygg sedan flera år tillbaka och bara ett par månader efter ingreppet kunde jag nästan helt sluta med tabletterna. Från att ha ätit 4-8 tabletter varje dag behövde jag ta de en gång i veckan kanske. Man kan säga att jag började leva igen både psykiskt och fysiskt. Året efter operationen är ett av mitt livs bästa och garanterat det bästa i vuxen ålder.
Allt kan inte vara perfekt tyvärr och jag blev plågsamt medveten om hur olika man blir behandlad av folk. Något jag på förhand var rädd för och nu fick bekräftat. Det gör ruskigt ont när man märker det. Trots allt är man ju samma person någonstans, men inte i allmänhetens ögon. Det gjorde att misstänksamheten och känslan av falskhet hos folk tog över mer och mer. Personerna i ens närhet kommenterade givetvis alltid om mitt utseende vilket gjorde att jag fick ännu mer press på mig än den jag känt innan. Allting blev till att handla om yta yta yta kändes det som.
Ett år efter operationen blev jag sjukskriven efter att ha gått in i väggen. Det var mer en mental vägg än en fysisk. Det hade börjat som grava sömnproblem där jag sov ca 20 timmar under en tvåveckorsperiod. Det var precis innan jul så en kortare sjukskrivning tillsammans med julledighet gjorde att jag kunde komma tillbaka och jobba en och en halv månad till in på det nya året. Sen tog det stopp. Sedan dess har jag varit sjukskriven och gått upp och ner i en djup depression vilket lett till att den sociala fobin kom tillbaka, jag slutade bry mig om att äta regelbundet och att äta rätt. Orken att ta hand om sånt fanns inte där, eller finns inte där till viss del. I takt med att kilona började komma tillbaka gick måendet i andra riktningen och dök neråt.
Tre år senare så har jag med hjälp av medicinering börjat få lite mer koll på mitt mående och allting är inte längre becksvart. Inte just för tillfället åtminstone. Mina erfarenheter säger mig att det kan vända fort men jag försöker att göra det mesta av tiden när det är i en positiv trend. Den besvikelse som lever kvar över att ha sumpat min chans försöker jag vända till att vara ett bevis på vad jag en gång åstadkom och att jag kan göra allt en gång till. Jag behöver bara hitta kraften och viljan att kämpa igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar