Dag 04 - Vad får dig att le i hemlighet? (minst 1500 tecken inkl blanksteg)

Ett av mina allra största nöjen är att driva människor precis till gränsen av deras bekvämlighetsnivå för att se hur de förändras. Att studera människor och hitta deras mönster i tonfall, språkbruk, kroppsspråk och ämnesval är något jag gör medvetet och omedvetet. Det tar inte lång tid för mig att läsa in människor eller situationer. Krafterna användes givetvis även till gott, då jag vet hur dagshumöret för mina vänner är efter några sekunder då man träffas eller hörs av per telefon, efter ett par SMS eller några rader på MSN.

Hjärnan verkar lagra ofantliga mängder av den här typen av information. På bekostnad av saker som namn. Jag kan aldrig komma ihåg namn på folk. Däremot kan jag beskriva situationer eller miljöer de var i väldigt specifikt. Ge mig namnet på en skådis från en film och jag kan sällan placera dem. Ge mig ett yrke personen porträtterat, kläder, relation den hade till andra i filmen eller lista andra filmer de varit med i och bitarna faller på plats.

Ögonblicket då en person går från fullkomlig övertygelse till att börja tvivla är obetalbar. Jag kan leva på det en hel dag. Hur hela deras kropp reagerar som om den suger på en citron. Det kan vara något väldigt enkelt som att motbevisa någon med ren fakta när de är envist tjuriga i sin övertygelse. Detta är mest en knäpp på näsan och inget konstruktivt och är bara kul precis i situationen. Det har inte alls samma värde som när en person genom sina tvivel öppnar upp sitt sinne och faktiskt berikas av det hela. Kan jag få en person att vidga sina vyer är jag nöjd. De behöver inte ändra sina åsikter eller ståndpunkt. Vetskapen att de ser saker från mer än en vinkel gör mig glad.

Jag gör till exempel detta även mot personer som tycker lika som mig. Enbart som tidsfördriv och för min egen behållning. I situationer då jag känner att de inte tänkt ut sina tankar själv utan rapar en allmän uppfattning eller predikar någon annans åsikter eller ord utan att ha förstått saken på djupet eller skaffat sin egen övertygelse på vad de säger.

Dag 03 - Dina föräldrar (minst 1500 tecken inkl blanksteg)

Delar vi samma funderingar? Delas en stolthet för saker jag åstadkommit? Vilar det en besvikelse på samma områden som jag kan känna dem? Känner de här två personerna mig? Mitt riktiga jag. Vad som gjort mig till den figur jag blivit. Mitt inre. Mina sorger. Vad jag ler åt när tankarna kommer i mörkret innan jag somnar. Hur ärren uppstått på min rygg efter alla knivstötar svikande personer delat ut. Vad som gjort mig lycklig och vilka personer som har inspirerat mig.

Jag har inte delat många skratt eller tårar med mina föräldrar genom åren. De stora händelserna har aldrig diskuterats. Min familj funkar inte så. Det är som om alla relationer går på sparlåga. Rollerna är funna. De som får maskinen att rulla utan större problem. En reparation här, lite smörjande där. Så har tröskverket rullat och fungerat i alla år.

Överallt finns små läckor. Det pyser när trycket ökar. Vi täpper till med bitterhet, med käkarna hårt pressade samman. Trots det är det ingen som tänker tanken att installera en ventil. Istället pressas maskineriet till bristningsgränsen tills någon av delarna går sönder och kräver en ordentlig reparation.

Efter ett större ingrepp kan man ana hur det kunde vara. Då riktas fokus och intresse åt ett och samma håll. En sorts uppvaknande. Gruppen jobbar tillsammans. Detta nyfunna läge varar tyvärr aldrig länge. En efter en faller personerna in i gamla mönster. Servicerundorna kommer mer och mer sällan. Cykeln är tillbaka vid starten och allt börjar om.

Dag 02 - Din första kärlek (minst 2000 tecken inkl blanksteg)

Det orangefärgade sätet som är alldeles för hårt för att ge resenärerna en behaglig resa ser mindre inbjudande ut. Vanan trogen faller valet på en plats där två stolsrader är placerade mot varandra för att få lite extra benutrymme. En av fördelarna med att kliva på tåget vid en ändhållplats. Fötterna kan vila mot sätet på andra sidan för en mer avslappnad resa. Till en början åtminstone, tills tåget börjar fyllas upp med sömniga skolelever och man tvingas ta ner fötterna.
Det rytmiska ljudet från rälsens skarvar överröstas av de skallrande plexiglasdörrarna mellan tågets sätessektioner som vibrerar vid varje stöt. Dörrar som inte fyller någon funktion då de aldrig stängs av någon. Deras enda uppgift verkar vara att hålla folk vakna så de inte missar sina stopp.
Den sista mellanlandningen på resan kommer 45 minuter in och vid det laget är jag kroppsligt slut av sätenas omilda behandling på kroppens mjukdelar och mentalt bedövad av dörrarnas form av kinesisk tortyr. Ett stopp som gjorts många gånger förr och som mest registreras undermedvetet. Ögonen söker av folkmassorna utanför fönstret som på rutin, för en chans att se någon jag känner. Då ser jag henne. Hon står och väntar på det mötande tåget som går tillbaka till min startplats. Mina ögon fastnar, hjärnan vaknar ur sin dvala och lederna mjuknar upp.
Det utmärkande är helheten. Den ser komplett ut. Så enkel och odramatisk. Perfekt och okomplicerad. Håret som når nästan ner till midjan. De slarvigt knutna Dr. Martens-kängorna som ger ett lite klumpigt intryck med långa, nerhasade strumpor i. En svart kjol som knappt syns under en för stor, urtvättad, svart t-shirt med ett bandnamn på. Ett namn som knappast fått större publicitet än en egenproducerad 7" vinylsingel, med ett omslag uppkopierat på någon förälders jobb, som säljs efter en bejublad spelning på en trång och svettig fritidsgård. Över tröjan sitter en svart skinnjacka som ser en aning för varm ut i det här vädret. Någon ropar någonting och hon tittar nyfiket upp så att jag får se hennes stora bruna ögon och jag är förlorad...

Dag 01 – Presentera dig själv (minst 2000 tecken inkl blanksteg)

Jag är myntets bägge sidor. En slarvig perfektionist. Självföraktets narcissist. Mina känslor är intellektuella medan jag tänker med hjärtat och magen. Allting genomgår en process, det ställs på ända, vrids, vänds och känns in. Det räcker inte att använda ett sinne när jag gör saker. Jag hör på film lika mycket som jag ser den, musik tas upp i blodet långt innan den når trumhinnorna. En text ska vara så verklig att man kan ta på den med händerna. Då menar jag givetvis inte braille. De blinda ska alltid göra det lätt för sig. Hmpf!

Jag är ett kontrollfreak som hatar ramar. Avgudar symmetri men kan inte leva efter mönster. Motsatserna strider inom mig i en evig kamp. Har drag av ambidextri, för jag antar att hjärnan inte kunde bestämma sig för höger eller vänster.
Kontroll och spontanitet, två ledord som sällan går hand i hand. För mig lever de i symbios. Jag behöver bägge, på samma sätt som syre, vatten och näring. Det handlar om en inre kontroll över vad jag gör, säger och tänker. När jag förlorar den, förlorar jag även mig själv. Har jag å andra sidan inte spontaniteten där som en motpol målar jag in mig i ett hörn med min egen självkontroll. Man kan säga att jag alltid måste överraska mig själv. Jag måste testa mina egna gränser hela tiden. Som jag skrev tidigare så har jag problem med ramar. Gränser, ramar och regler kan alltid böjas, flyttas eller omstruktureras. Finns det en tredje utgång ur ett rum med två dörrar så tar jag den. Vare sig den existerar eller inte.

På gott och ont sker nästan allting på insidan. Grubblar, tänker, funderar, filosoferar, analyserar och ifrågasätter. Det byggs på inombords. Saker klarnar och blir tydliga. Har man däremot inget utlopp för detta betyder det ingenting. Jaget blir bara en fiktiv person trots allt. Det är inte jag som skapar min personlighet. Det är vad människor som kommer i kontakt med mig fångar upp som gör mig till mig. Hur väldefinierad jag än är inombords så handlar det om vad jag ger ifrån mig. Vad andra tillåter mig att sälja in på marknaden. Det stora jobbet i den här presentationen ligger egentligen hos dig.

Den tekniska specifikationen då? Min nionde siffra i personnumret är udda, jag lever någonstans längs jordens sextionde breddgrad och föddes på 1900-talet men kommer att dö på 2000-talet.