Klockan är alldeles för tidigt. Gårdagens optimism om en normal nattsömn visar sig vara förgäves, då mörkret utanför den nerdragna persiennen inte hade behövts skyddas från intrång. Det första påträngande ljuset är fortfarande ett par timmar bort. Bredvid sängen ligger strumporna som två daggmaskar som letat sig över jord under ett varmt sommarregn. Den ena passerar lukttestet och de får en chans till. För första gången under de senaste två veckorna har byxorna klarat av att lägga sig på en stol istället för på golvet. Han kliver i byxorna i samma rörelse som han går ut genom dörröppningen och går fram till köksbänken där laptopen står. Den surrar svagt fortfarande trots att laddaren hänger slappt nedför kanten på bänken. Han fäller upp skärmen och tittar på de tre korta stycken text han lyckades kämpa ur sig under gårdagskvällen. Laddarens sladd kopplas i och locket stängs med en suck och han skakar på huvudet åt sina egna ord. Kylskåpets metalliska handtag är kallt mot handen och kylan blir mer påtaglig då dörren öppnas och lägger rummet i ett gulaktigt sken. Vindpusten från den öppnande dörren och frosten där inne som andas ut i den friska luften gör att den nakna huden på magen knottrar sig. Det han visste långt innan bevisas då hyllorna ekar tomma. Trots vetskapen om att så nästan alltid är fallet går det inte att bryta rutinen att glänta på dörren. Han stoppar handen i byxfickan och känner några skrynkliga sedlar och går mot ytterdörren. En svart huvtröja blir ett perfekt skydd mot vinden och omvärldens insyn. Ytterdörren slår igen med ett ekande ljud i trappen och han påminns om vad klockan är och ångrar att han inte stängde dörren med lite mer försiktighet. Den gamla hissen med en stålgrind som alltid kräver tre försök att gå i lås rör sig så sakta att när man ska neråt är det inte värt mödan. Trappstegen som efter decennier av skosulornas nötande har börjat luta svagt framåt gör att klättrandet ner till markplan känns lite lättare.
Neonskylten till den dygnet runt-öppna dinern syns tydligt vid slutet av gatan, men luften är som bäst vid den här tiden när trafiken ligger i dvala, så han tar en liten omväg. Några enstaka köksfönster har börjat tändas upp och tankarna går till de dubbeljobbande människor som sitter där inne med dagens första stärkande intag av koffein. En lite kylig vind och tveksamheten inför den sömnrufsiga frisyrens moderiktighet gör att den skyddande huvan på tröjan är en perfekt kompanjon under promenaden. Tjugo minuter senare ringer klockan bekant när han öppnar den lätta glasdörren och känner doften av 60 års karaktär och matos i en blandning som mest ger en känsla av trygghet än ett otrevligt intryck. Han nickar till två äldre stamkunder som vänt sig mot dörren när de hörde klockan samtidigt som han fäller ner huvan på sin tröja. All betänksamhet om håret är bortblåst och han utbyter en igenkännande blick med den medelålders kvinnan som skramlar med något i köket. Han slår sig ner i ett lite avskiljt bås och plockar åt sig en servett från hållaren som står på bordet. Kvinnan kommer fram från sitt gömställe med ett leende på läpparna och ett anteckningsblock i handen. Pennan sitter bakom örat men hon låter den vara kvar där.
- "My favourite swede", säger hon både som en komplimang och ett klargörande, "still awake or trying to be the early bird?"
- "One of those nights with interrupted sleep", säger han medan han kliar sig i ena ögat som en dålig mimartist, "as per normal. I'll have one of your standard breakies, and a tall glass of OJ, thanks", säger han utan så mycket som en blick på menyn. Kvinnan, som heter Doris, stoppar ner blocket i fickan på förklädet hon bär och backar ett par steg tillbaka mot köket.
- "Coming right up."
Han får några minuter på sig att se ut genom fönstret och begrunda starten på ytterligare en dag i den stora staden. Den senaste i en rad av miljöombyten. Var han än hamnade fick själen ingen ro. Mönstren upprepade sig och alla de nya intrycken bleknade fort. Trots att varje stopp aldrig varat mer än några månader, eller på sin höjd ett år, så känner han sig berikad av dem alla. Erfarenheterna han samlat på sig och alla olika personer han haft turen att möta under de senaste åren av sitt liv. Hur han äntligen tog sig loss från platsen han hade så svårt att släppa trots att rötterna aldrig växte sig fast eller att näringen inte var tillräcklig för att han skulle blomma ut. Han kan se tillbaka på alla bortkastade år och förundra sig över hur han kunde låta det ske. Nu hade han spenderat några månader i en stad han alltid sett på film och som kändes mer bekant än den han spenderat hela sitt liv i, redan innan han kom fram. Detta var en dröm som han närt i bakgrunden ända sedan tonåren. Det här var målet på resan han påbörjade för alla år sedan. Nu gällde det bara att bryta mönstren han redan börjat skapa här med. Han tittar betänksamt på tallriken Doris kommit över med till hans bord medan han var djupt inne i sina tankar, han tackar utan att titta upp och börjar peta i maten med en gaffel. Smaken finns i munnen utan att ha provsmakat ens. Ytterligare ett mönster som smugit sig på, konstaterar han för sig själv. Bekymrad svär han tyst för sig själv att aldrig mer äta här, kastar sedlarna han har i fickan på bordet och halsar juicen medan han reser sig upp. Han tar farväl av Doris med ett "Sorry." när han ser hur besvikelsen spridit sig i hennes ansikte över hans orörda tallrik på bordet. Klockan ovanför dörren klingar för sista gången i hans öron när han går ut i världen för att göra något ordentligt av sitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar