Derek kunde knappt röra sig, något höll armarna i en låst position vid sidan av sitsen på den hårda stolen han satt på och fötterna var pressade mot marken av något orubbligt som spände över vristerna. Det var svårt att avgöra hur länge han befunnit sig här, men både axlar och knän hade domnat av den frusna ställningen. Rummet låg i ett totalt mörker vilket gjorde att det inte gick att se många centimeter framför ögonen. Allt han hörde var sina egna andetag och hjärtat som slog fortare än vanligt i bröstet. Derek ropade ett utforskande och frågande "Hallå!?", men blev utan svar.
Tystnaden bröts av ett elektriskt surrande som följdes av ett högt klickljud precis när strålkastarna slog emot hans ansikte. Bojorna kring armar och fötter släppte med ett rasslande metalliskt ljud och han skyddade ansiktet med sina händer. Ögonen som vant sig vid mörkret sved otroligt mycket och tårarna rann till och svämmade över när han knep ihop sina ögonlock. Några försiktiga blinkningar för att vänja ögonen vid det nya ljuset gjorde att Derek sakta men säkert kunde börja utforma rummet omkring sig.
Framför sig på väggen såg han ett uppförstorat foto på sin förstfödda son, Matthew, som över en födelsedagstårta med sju tända ljus gav kameran ett strålande leende. Under bilden satt en liten svart låda med en klart skinande röd knapp på. På väggen till vänster satt ett foto på Melissa, den nu femåriga dottern, utklädd till ett äpple. Derek mindes den kvällen med förskolans teateruppsättning och hur stolt han varit. Den sista väggen han kunde se från sin position på stolen var dominerad av ett foto på hans andra son Marc, som var yngst i syskonskaran, och den sista röda knappen. Han hade inte någon aning om hur han hamnat här, vad just han gjorde här eller vad allt detta betydde. Frågorna bubblade upp medan han reste sig från stolen för att väcka sina stela ben till liv igen.
På väggen han haft ryggen mot fanns ett räkneverk som räknade ner sekunderna. 00:03:25 - 00:03:24. Under siffrorna var det skrivet med röd färg, "5 minuter. Du måste välja." Där fanns även en dörr av metall utan handtag. Derek gick fram och undersökte den men där fanns inget greppbart som kunde hjälpa honom. Han bultade på dörren och skrek för fulla lungor; "Vad gör jag här?", "Vad är det jag ska välja?". Tystnaden tog över när han slutade bulta och väntade på något livstecken från utsidan. De tio sekunder som tickade på klockan kändes som en evighet, trots att stressen inombords tog helt nya proportioner.
Derek gick ett par varv runt stolen i mitten och försökte samla sina tankar. Hur ska jag kunna välja något när jag inte ens vet vad det är jag väljer, frågade han sig själv medan hjärtat rusade. Pulsen var nära max och svetten rann längs ryggen. "HJÄLP!", "Hallå!? Kan någon höra mig?" ropade han samtidigt som klockan passerade minutgränsen. 00:00:59 - 00:00:58. Ett nytt försök att påkalla uppmärksamheten genom att bulta på dörren visar sig vara lika fruktlöst som allt han tidigare provat. 00:00:27 - 00:00:26. Derek gick fram till fotot och kysste den platta bilden på Marc som helt saknade livet i sonens riktiga läppar. Han lade handen över den röda knappen när en förinspelad och datoriserad röst ekade mellan väggarna. Tio, nio, åtta. Derek kunde inte längre kontrollera sig själv och skrek rakt ut och dränkte ut datarösten som försökte tränga sig på. Fyra, tre, två. Han stängde ögonen, tog ett djupt andetag, tänkte ett "Förlåt mig" och lutade sig mot knappen med hela sin kroppstyngd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar