Fötterna nådde precis ner till golvet där han satt på sängkanten i mörkret. De röda digitala strecken på klockradion var det enda som bröt ett grått landskap lagt i dunkel. Den sista siffran byttes ut i sin strävan mot framtiden om och om igen. Här har Rikard suttit i tystnad många gånger, men den här var lite speciell. Just den här tiden på året var alltid extra jobbig, då ett av de längsta kapitlen i hans bakgrund skrevs för åtta år sen på just det här datumet. I år hade känslorna kommit extra tidigt och nedräkningen hade varat i ett par veckor. Nu var dagen här med all sin kraft och Rikard kände sig underlägsen och utan kontroll. Han kunde inte hålla tillbaka tårarna som sakta rann ned för kinderna, stannade upp på hakan som om de tvekade inför hoppet, för att sedan ta avstamp och störta till sin död mot tyget i hans tröja, där de lämnade mörka små runda prickar. Allt han kunde göra var att andas häftigt för att försöka få tillräckligt med luft.
Kroppen vaknade till liv med ett ryck och för ett par lyckliga ögonblick hade han glömt bort vilket datum det var. Fullt påklädd och liggande ovanpå den fortfarande bäddade sängen börjar minnet vandra tillbaka till samma ställe han var på för några timmar sedan. Han utsöndrar en djup suck och lägger kudden över ansiktet för att gömma sig från sig själv en stund. När syret tar slut och andetagen har gjort kudden varm och tyget lite fuktigt beslutar han sig för att ge sig i kast med dagen. Solen har precis letat sig upp över huset på andra sidan gatan och nattens gråskalor är färglagda igen. Rikard drar upp persiennen och släpper med viss tvekan in omvärlden i sitt liv igen.
Matlusten finns inte alls där så han gör inget försök att hitta någon frukost. Ett par snabba klunkar mjölk direkt ur paketet får räcka. När han för upp högerhanden med tetran mot ansiktet faller ögonen på den ljusare huden på knogarna och på två av fingrarna. Obetydligt och svårt att se för ovana ögon nu åtta år senare, för Rikard beviset på det han gör allt för att glömma men vet att han aldrig kommer bli fri från. Betydelsen är enorm och ärren verkar så mycket större idag än tidigare.
Han försöker minnas alla lögner han dragit om hur de uppstod och varför lillfingerknogen inte längre sitter där den ska. De sex veckorna med gipset som för honom var en enda lång påminnelse om den ödesdigra kvällen, för hans kompisar var det istället grunden till alla skämt av olika grovhet som fantasin hade en möjlighet att skapa. Trots allt gjorde de honom gott, skratten hade med tiden gjort lögnerna lättare att ha överseende med och hjälpte honom att för ett kort tag glömma anledningen till all skräck, rädsla och paranoia som tagit över vardagen.
Rikard var tvungen att sätta sig ner en stund när allting kom över honom igen. Rädslan han känt varje gång telefonen ringde, när dörrklockan plingade, varje gång han såg polisbilar stryka runt sakta på hans bostadsområde. Hur magen slagit knut på sig själv när han såg rapporter på nyheterna och i de lokala tidningarna. Med tiden hade det blivit enklare att hantera men stundtals kom den gamla oron tillbaka med samma tyngd som förr. De senaste åren var det hans eget huvud som födde misstankarna och obehaget, som var roten till allt ont. Media hade för flera år sedan glömt händelsen och bara lagt det på hög bland allt annat tragiskt och hemskt som händer i samhället. Det var bara en siffra i statistiken vid det här laget.
Dörren till floristen gick igen bakom honom när han kom ut med en bukett i sin hand. Vad det var för blommor eller hur de såg ut hade han ingen som helst aning om. Tjejen bakom kassan hade plockat ihop den efter att ha frågat vilket tillfälle den skulle användas vid. Rikard visste inte vilka blommor som var sorgliga eller vilka som var glada. Han såg bara färger, blad och kvistar. Doften från blommorna letade sig ut genom papperet och den lade sig trivsamt på insidan av näsan, han kostade på sig att slappna av och njuta för en stund.
De sista stegen fram mot gravstenen var svåra att ta. Det var som om ett kraftfält höll honom borta, känslan av att inte vara välkommen var påträngande. Rikard svalde tungt och trotsade kraften och tog ett par steg framåt, tillräckligt nära för att tydligt kunna läsa texten på den svartgråa stenen i någon typ av marmor. Jakob blev bara 21. I år hade han varit 29 och säkert känt pressen från det stora 30 komma närmare. Rikard hade varit här de senaste sex åren. Det första året vågade han sig inte fram. Livrädd att någon skulle se honom, och genast dra slutsatsen att han var orsaken att stenen stod där den stod, strök han förbi med flera rader av minnen mellan sig och sitt tänka mål. Han hade inte kunnat se någon i ögonen av alla han mötte den dagen, men gissade att de tog för givet att han var ledsen och upprörd och därför höll en så låg profil.
Turen föll sig så att en tom vas redan fanns på plats där Rikard kunde stoppa sin bukett efter att ha klätt av den skyddspapperet. Tanken föll på Jakobs familj som säkerligen undrat var den främmande buketten som fanns där varje år kommit från, men de kanske hellre kom hit på hans födelsedag än på dödsdagen. Det verkade mer troligt i Rikards tankar.
Det gjorde ont att tänka på föräldrarna och om det fanns syskon i familjen, hur de tagit sig igenom ovissheten kring sin sons eller syskons död. En sanning bara en person kände till och det var nog den sista personen familjen ville höra sanningen från. En sanning som hade tagit mer än ett liv då Rikards eget aldrig skulle bli det samma igen. Han bet sig hårt i läppen då tårarna var på väg upp. Han ville inget hellre än att få ur sig allt som hänt på den där ensliga gatan för åtta år sedan, men så här långt efteråt skulle det inte enbart vara positivt vare sig för honom eller familjen, tänkte han. Att riva upp gamla sår som förhoppningsvis börjat läka kunde förstöra mycket mer än det helade. Han hade inte kommit undan med någonting, även om allmänheten säkerligen såg det på det viset. Inget straff som lagboken kunde komma upp med var ens i närheten av hur han straffade sig själv på insidan. Såren han orsakat skulle aldrig läka. Aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar