Gunvor småsprang upp för trappstegen till övervåningen för att väcka tonårssonen som borde varit på väg till skolan redan. Tre snabba knackningar på den stängda dörren utan respons, så hon klev in och ryckte lite i täcket.
-Upp med dig nu, du är redan sen. Jag åker till jobbet strax men jag gjorde ett par smörgåsar som står på köksbordet. Jag vill höra livstecken från dig innan jag åker.
-Mhmm... Ut med dig nu, hördes halvt kvävt av kuddens tyg.
-God morgon på dig med, halvsjöng hon falskt som svar. Hon gick ner och drack ur det sista ur tekoppen, ställde den i diskhon och lyssnade efter steg från övervåningen. När hon hört några hasande steg och toalettdörren slå igen såg hon uppgiften som löst, tog sin väska och gick ut till bilen och körde mot banken där hon jobbat ända sedan hon gick ut skolan för fler år sen än hon ville säga högt.
Microvågsugnen plingade till och Kajsa provade om vällingen höll rätt temperatur. Det var frukostdags för lilla Harry som satt och sparkade förväntansfullt i sin babysitter. En skön paus där hon fick några minuter att planera dagen och alla ärenden hon behövde uträtta. Det skulle bli en lång promenad men vädret såg skönt ut och hon trodde det skulle bli mer jobb att böka med bilbarnstolen för varje stopp. När barnet var mätt och belåtet letade hon fram sina gamla träningsskor ur garderoben, de var så ingångna att hon skulle slippa få ont under vandringen. Kajsa satte sig vid köksbordet med en hel hög kuvert från Harrys dop. Hon började samla kontanterna alla kära vänner och släktingar gett bort i present. Det kunde vara problematiskt att hitta tid för sådant men idag var dags att skaffa ett sparkonto åt sonen.
Det svarta skinnet i fåtöljen var kallt och skönt genom det tunna t-shirttyget och mot de delarna av låren som hans boxerkalsonger inte täckte. Niklas satt tillbakalutad med ena foten uppe på vardagsrumsbordet och ögonen stängda. Man kunde lätt tro att han sov men sanningen var en helt annan. Det hade varit mycket länge sedan han känt sig så här vaken. Kroppen satt på helspänn men nu försökte han stänga omvärlden ute för en stund för att gå igenom sina uppgifter en extra gång.
I tamburen stod fyra par militärkängor med kamouflagebyxorna redo att kliva i i en enda rörelse som om de vore brandmän på utryckning. Niklas reste sig upp och gick ut i köket där hans tre polare satt ovanligt tysta och tittade på varandra. Situationen var plötsligt väldigt verklig och ingen ville förstöra stämningen i det här kritiska läget. Han kunde inte sätta sig ner bland de andra på grund av adrenalinet som ökat successivt under den senaste timman. De två minuterna inne i vardagsrummet hade varit nog.
-Dags att dra, upplyste och beordrade han utan att invänta svar. Han klev i sina kängor, drog upp byxorna och drog hängslena över sina axlar i samma rörelse som han öppnade ytterdörren och gick mot den mörkblå Saaben på gården. De andra följde efter utan att säga ett ord, alla var fullkomligt klara över sina roller och vad som förväntades av dem. I bagageluckan låg fyra svarta jackor, alla av samma modell och utseende. Fickorna buktade ut där de tunna skinnhandskarna och skidmaskerna låg. De klädde på sig allt utom skidmaskerna innan Niklas delade ut vapnen som hade legat gömda under kläderna.
-Jag gick igenom alla fyra noggrant igår, alla är felfria så gör inget dumt med dem på vägen dit.
Nästan fem kilo kall metall i formen av en AK5:a kändes tung i handen men allt de representerade smittade av sig på alla fyra som kände sig starkare och mäktigare än vanligt och vikten blev en barnlek just nu. Axelstöden fälldes in för diskretare förvaring medan de intog sina uppgjorda platser i bilen. Saaben startade på första försöket och rullade på bra på vägen in mot stadens kärna.
Gunvor tittade på den stora klockan på väggen inne på banken och konstaterade för sig själv att dörrarna låstes upp efter en minut. Hon rättade till sin stol, kollade att gratiskalendrarna inte tagit slut och att hon hade pennor tillgängliga. Nummerlapparna och det digitala systemet med siffror ovanför de olika kassorna överensstämde. Samma sekund hon insåg att hon var redo hördes klicket när de automatiska låsen gick upp. Det tog några minuter innan de första kunderna kom in. Efter ett tag hade en mindre kö byggts upp bestående av ett par äldre damer, en ung tjej med barnvagn och en medelålders herre i strikt klädsel. Inte tillräckligt många för att Gunvor skulle behöva be någon kollega öppna nästa kassa. Hon fick skynda sig lite extra utan att förlora sin klanderfria service.
Svetten hade bildat små droppar på ryggen när Kajsa närmade sig banken. Hon knuffade barnvagnen framför sig och fick ta en liten omväg på gräset på grund av en underligt parkerad mörkblå bil. Hon såg att bilen var full av folk och tänkte att de säkert bara släppt av eller hämtat någon när de ställt sig så konstigt. Hon var i full språng och hade redan checkat av flera av sakerna på listan hon skapat i sitt huvud. En man i kostym var vänlig nog att hålla upp dörren åt henne så hon slapp bekymret med barnvagnen. Han följde efter henne in och Kajsa kände sig lite dum när hon tog nummerlappen före honom.
-Vi kan byta, du var faktiskt här först, upplyste hon artigt.
-Nej, glöm det. Jag har ingen brådska och det kan ta lite tid att lösa mina bekymmer, log han tillbaka. Hon tackade och gick några steg bort och lämnade ingången öppen för fler kunder. Det var ett par äldre damer före henne i kön men beslutet att komma tidigt på morgonen kändes bättre och bättre. Det ska nog gå fort det här, tänkte hon och njöt av svalkan inne på banken.
Bilens förare ställde sig en bit ifrån banken men där de hade uppsikt över ingången. Allting blev stilla i några sekunder medan de såg sig omkring om läget var lugnt. Så här tidigt på dagen brukade det inte vara mycket rörelse i det här området, vilket stämde även denna dag. Niklas grävde fram skidmasken ur fickan och skulle precis till att dra den över huvudet när något han såg i ögonvrån fick honom att frysa alla sina rörelser. En barnvagn och en tjej som tittade rakt in i bilen. Detta var inte bra och han undrade om hon kunde se deras ansikten genom rutorna eller om solen bländade tillräckligt mycket för att förvandla de till mörka figurer. Hon fortsatte utan att verka reagera på något så Niklas andades ut för en sekund. Alla fyra drog på sig skidmaskerna, fällde ut axelstödet på karbinerna och osäkrade sina vapen. Adrenalinet pumpade och hjärtat slog trippelslag.
-Nu kör vi! skrek Niklas till chauffören som med ett vrål körde de sista metrarna fram till bankens entré. Föraren stannade utanför och höll koll medan Niklas skuggade sina två kumpaner i hälarna. De vräkte upp dörrarna och en av personerna framför Niklas går åt vänster mot en yngre tjej med barnvagn som gråtande lägger sig ner, den andra åt höger mot ett par gamlingar som inte riktigt förstår vad som händer. Han själv springer fram mot den ensamma kassörskan med vapnet i beredskap och fingret på avtryckaren.
-Inga dumheter så är det här avklarat utan problem, förstått? instruktionsfrågar han med den mest hotfulla stämma han kan frammana under adrenalinruset. Han hoppade över kassadisken, tvingade ner den medelålders kassörskan på golvet och slet av henne nyckelknippan som hängde från hennes bälte.
Innan någon hann göra något mer kom ett gigantiskt starkt ljussken som bländade allihop. De hann precis reagera på det när tryckvågen förintade allt i sin väg och lämnade inte mycket annat än radioaktivt damm kvar för eftervärlden att dra slutsatser omkring.
I Nordkorea ekar det elaka skrattet ut över palatsets alla rum där Kim Jong-il sitter och ser nyheten kablas ut över världspressen på landets enda tv med förbindelser till omvärlden. Han kände sig otroligt nöjd med sin sista insats som ledare för landet innan han lämnade över till sin son.
THE END
lördag 26 februari 2011
fredag 25 februari 2011
Dag 29 - Min uppdragsgivare (max 2000 tecken inkl blanksteg)
Kristin, Kristin, Kristin... Vad ska man säga om denna människa? Vår vänskap skulle platsa i vilken dagtidssåpa som helst. Det har varit turer hit och dit och vi har gått igenom hur mycket som helst både tillsammans och var för sig. Hon är den person som vet precis allt om mig. Vissa saker bara i lösa drag för att de skett då vår kontakt varit väldigt sporadisk, men grunderna till allt vet hon. Vissa perioder har vi suttit i telefon flera gånger per vecka, skickat ett par tusen sms fram och tillbaka, utbytt mail, för att sedan knappt prata på sex månader.
Vi har hela tiden haft en kontakt som egentligen ligger djupare än vänskap men vi har aldrig fått chansen att utforska den tillsammans. Vi har levt i total osynk när det kommer till den biten. När jag har varit singel har hon varit i ett förhållande och tvärtom. Vi har bägge gått och trånat efter varandra i perioder för att sedan tvingas trycka undan känslorna för att det inte är läge och den andra har varit bunden med någon annan.
De senaste 2-3 åren har kontakten varit väldigt dålig då det har varit fullt upp med barnaavlande på hennes front och jag med mitt mående. För ett par månader sen insåg vi bägge att vi saknade vänskapen och hur mycket den har gett oss. Hur värdefullt det är att ha en person som vet allt och som man kan dela med sig till. Vi har skött oss duktigt och hörs varje dag, speciellt nu när hon tvingas ge mig ett ämne. Vi får väl se vad som händer efter imorgon!
Vi har hela tiden haft en kontakt som egentligen ligger djupare än vänskap men vi har aldrig fått chansen att utforska den tillsammans. Vi har levt i total osynk när det kommer till den biten. När jag har varit singel har hon varit i ett förhållande och tvärtom. Vi har bägge gått och trånat efter varandra i perioder för att sedan tvingas trycka undan känslorna för att det inte är läge och den andra har varit bunden med någon annan.
De senaste 2-3 åren har kontakten varit väldigt dålig då det har varit fullt upp med barnaavlande på hennes front och jag med mitt mående. För ett par månader sen insåg vi bägge att vi saknade vänskapen och hur mycket den har gett oss. Hur värdefullt det är att ha en person som vet allt och som man kan dela med sig till. Vi har skött oss duktigt och hörs varje dag, speciellt nu när hon tvingas ge mig ett ämne. Vi får väl se vad som händer efter imorgon!
torsdag 24 februari 2011
Dag 28 - Om tio år (fritt antal tecken)
Dörren gick upp med ett pip då hålkortet fyllt sin funktion. Fredrik knuffade upp dörren med sitt knä och greppade handtaget på resväskan. En förvånansvärt frisk doft slog emot honom, trots att rökning var tillåten på det här hotellet. Samma blå heltäckningsmatta som följt honom från foajén upp genom hela trappen, fortsatte in i rummet och gömde sig under den enda sängen som stod längsmed väggen. Han rullade in den stora väskan i utrymmet mellan sängen och en träfärgad garderob som inte alls passade in med resten av färgtemat. Axelväskan lyfte han över huvudet och lade på det lilla arbetsbordet som såg ensamt ut bredvid den andra långväggen. Trots att rummet var ganska litet, sparsamt inrett och långt ifrån lyxigt kändes det helt ok. Han hade inte lagt sig till med några storslagna vanor eller krav trots att han närmade sig 45 i ett rasande tempo.
Fredrik satte sig ner på sängen och studsade lätt ett par gånger för att prova hårdheten och fjädringen i madrassen. Kanske var den lite för mjuk, men så fort han sparkat av sig sina skor och lade sig ner för att sträcka ut kroppen, efter att ha varit på resande fot i rätt många timmar nu, följde madrassen kroppskonturen riktigt trivsamt. Han flätade samman händernas fingrar bakom nacken och tittade upp i taket i ett försök att göra sig hemmastadd i sina tankar då det här lilla rummet skulle vara hans hem de närmaste månaderna. Den friska doften som överraskat honom när han kom in blev nu plötsligt brutalt överfallen av en sur och otrevlig odör. Näsan vred ihop sig i en grimas och ögonen letade sig ner mot golvet där bovarna i dramat stod. Alla timmar på tåg och flyg med fötterna instängda i de trånga skinnskorna hade gett en kemikalisk reaktion som hans gamla kemilärare garanterat hade underkänt. Den enda lösningen var att resa sig upp och öppna dörren till den franska balkongen som gömde sig bakom de långa gardinerna. Så fort världen utanför letade sig in i rummet var stämningen som förbytt. Livet där ute fyllde upp rummet och gjorde det till en del av omgivningen. Ljud och ljus gjorde att de vita väggarna kom till liv. Flera hundra dofter bytte ut stanken från skorna medan han stod och tittade ut över en liten del av den stora staden.
Mätt och stinn efter hotellfrukosten var han nu tillbaka på rummet och ställde stolen till rätta framför arbetsbordet. Stolen var inte direkt skön men det hjälpte honom att ta korta pauser lite oftare, något som var ett problem då han hade väldigt lätt att fastna i sitt arbete och bli sittande i timmar trots att kroppen sagt ifrån. Ur det svarta mörkret på skärmen kommer ljuset tillbaka och ger liv åt tekniken med ett surr. Med ett simpelt klick öppnade Fredrik textdokumentet som ännu inte fått något namn. Han ville inte sätta gränser för var texten kunde ta vägen så här tidigt i processen. Tanken var att det han startat skulle bli den alltid så svåra andra boken efter debutromanen som kom för två år sedan. Ingen kioskvältare men den hade sålt hyfsat för att vara en debut av en okänd författare och gjort att förlaget trodde tillräckligt mycket på det han nu satt och försökte få ur sig. De hade betalat ut ett generöst förskott som täckte resan och hotellvistelsen han tagit sig an med råge. Fredrik tog det som ett betyg på att det fanns något att erbjuda i hans alster. Han lät fingrarna dansa sin envisa balett över tangenterna och utanför fönstret vaknade staden till liv. Det gav ett intressant bakgrundsljud och han kände livet fullkomligt sprudla igenom honom och vidare ut i hans ord på den kallt lysande skärmen.
Ljudet från telefonen som vibrerade mot det hårda träet i skivan på skrivbordet skrämde honom lätt där han satt djupt försjunken i sin egen koncentration. Planen att slippa bli störd genom att ha den ljudlös visade sig gå i kras då han valt fel underlag att lägga den på. Meddelandet gjorde att ett leende letade sig fram och han tyckte till och med att det var skönt att bli störd ett tag. Det var ett meddelande fyllt av kärlek och längtan från de han lämnat där hemma i Sverige. Endast tre dagar hade passerat sedan Fredrik kysst sin sambo adjö på Arlanda och torkat bort en ensam tår som letade sig nedför hennes kind med tröjärmen. Den evighetslånga kramen han fått och gett sin lilla son letade sig fram i minnet när han läste namnet i meddelandet. Avskedet hade gått ovanligt enkelt, troligen på grund av alla flygplan som verkade fascinera betydligt mer än pappas trista figur. Dagarna sedan dess hade gått fort och Fredrik hade inte förrän denna stund riktigt fått eller tagit tillfälle att längta efter dem. Känslan som brusade upp inombords blev viktig att bevara så han beslutade sig för att ta en promenad i vårsolen för att samtidigt få lite liv i benen igen.
Solen värmde skönt i ansiktet där han satt avslappnat lutad mot ryggstödet på en bänk mitt i smeten. Folket for förbi i sin eviga strävan att hinna i tid till något obetydligt. Övertaget han kände mot personerna som jäktade fram med kaffet i ena handen och mobilen i den andra var gigantiskt. Under armarna satt tidningar fastklämda och lämnade små spegelvända avtryck på skjortor och tröjor i samma takt som vårsolen och stressen fick kroppsvärmen att öka. Lugnet Fredrik kände inombords blev tydligare i kontrast mot det som utspelades framför hans ögon. Trots det behövde han det här. Det fanns inspiration kring varje gathörn och stannade man bara till kom den serverad som på ett löpande band. Varje par ögon, varje sliten ryggsäck med flaggor i alla möjliga färger ditsydda, alla par skor som drev folk framåt hade en historia att dela med sig av. Under tre minuter hörde man fler språk och dialekter än man hört under den första halvan av hela sitt liv. Det var en levande puls som gick igenom allt, inte alls som hemma där det mest kändes som en pacemaker var i kontroll och alltid tickade på i samma takt. Det kändes som en färskvara trots allt. Tillvänjning sker fort och lever man i det här dag ut och dag in uppskattas det inte på samma vis eller med samma djup. Han skattade sig själv otroligt lycklig att kunna känna värde i och ha tillgång till bägge sidor av myntet.
Orden flödade ur honom under eftermiddagen och avbrottet i solen gjorde precis vad det skulle. Ljudet som repriserades från morgonen skrämde honom minst lika mycket den här gången, med skillnaden att det inte upphörde. Fredrik hade lagt telefonen på samma ställe som sist, när han kom tillbaka efter sin utflykt. Siffrorna på displayen var okända och verkade vara ett lokalt nummer. Det var bara två ställen han visste att han gett ut sitt nummer till. Beskedet han fick när han till slut svarade var positivt och förvånande på en och samma gång. Ordern han lagt hos juveleraren på vägen från flygplatsen till hotellet under första dagen var redan klar. Den enda förklaringen han kunde tänka ut över servicen var att det var en stad där många resande personer gjorde impulsköp. Samtalet ställde till det i huvudet, gjorde det omöjligt att gå tillbaka till arbetet med boken. Tankarna for omkring som en studsboll släppt från hög höjd. Det var lika bra att gå ut och få det överstökat för det skulle inte bli många ord skrivna om han stannade hemma ändå.
Partystämningen på gatorna letade sig in genom balkongdörren som stod på glänt. Fredrik låg på sängen med en liten svart ask med locket uppfällt vilande på bröstet. Han hade tittat på ringen som fastfrusen i närmare en timma och registrerade inte ens ljuden utifrån. Tankarna hade fortfarande inte lugnat ner sig sedan tidigare. De hade gått från att vara sporadiska, lösryckta och svårkontrollerade till att mest handla om ren logistik nu. Han tänkte på biljetterna som de köpt tillsammans hemma i Sverige. Hur de pratat länge om det första planerade besöket och allt man kunde göra här nere. Det skulle bli ett skönt avbrott med en långhelg tillsammans både för honom från skrivandet och för henne från sitt slitiga jobb där hemma. De hade bokat in sig på ett annat hotell än det han bodde och jobbade ifrån. Ett betydligt lyxigare och finare, i ett rum med plats för mer än en person. Fredrik såg det som en minisemester trots att han redan var på plats.
Det var lite mer än två veckor kvar men det kändes som en evighet nu när nästan allt var färdigt och förberett. Hur han skulle fria hade han inte bestämt än. Inte var heller. Det fick tiden tillsammans avslöja. Låta stämningen avgöra läget. Vilken av alla platser de skulle besöka som var bäst lämpad hade han ingen aning om. Magkänslan kunde han lita på, det visste han av erfarenhet. Samma magkänsla hade länge talat om för honom att han hittat rätt person. Tidigare i livet hade det där med giftermål mest känts som en romantisk gest och en tradition, en barndomsutopi alla växer upp med. Mamma, pappa, barn som man lekte när man var liten. Det hade aldrig haft någon större betydelse för honom. Nu låg han här med en dyr ring och var helt uppslukad av allt. Helt säker på att det här var på riktigt. Det här var för evigt och det skulle han göra klart för henne med. Fredrik slog igen locket på asken, lade den på golvet bredvid sängen, släckte lampan och stängde ögonen för att komma en dag närmare kärleken.
Fredrik satte sig ner på sängen och studsade lätt ett par gånger för att prova hårdheten och fjädringen i madrassen. Kanske var den lite för mjuk, men så fort han sparkat av sig sina skor och lade sig ner för att sträcka ut kroppen, efter att ha varit på resande fot i rätt många timmar nu, följde madrassen kroppskonturen riktigt trivsamt. Han flätade samman händernas fingrar bakom nacken och tittade upp i taket i ett försök att göra sig hemmastadd i sina tankar då det här lilla rummet skulle vara hans hem de närmaste månaderna. Den friska doften som överraskat honom när han kom in blev nu plötsligt brutalt överfallen av en sur och otrevlig odör. Näsan vred ihop sig i en grimas och ögonen letade sig ner mot golvet där bovarna i dramat stod. Alla timmar på tåg och flyg med fötterna instängda i de trånga skinnskorna hade gett en kemikalisk reaktion som hans gamla kemilärare garanterat hade underkänt. Den enda lösningen var att resa sig upp och öppna dörren till den franska balkongen som gömde sig bakom de långa gardinerna. Så fort världen utanför letade sig in i rummet var stämningen som förbytt. Livet där ute fyllde upp rummet och gjorde det till en del av omgivningen. Ljud och ljus gjorde att de vita väggarna kom till liv. Flera hundra dofter bytte ut stanken från skorna medan han stod och tittade ut över en liten del av den stora staden.
Mätt och stinn efter hotellfrukosten var han nu tillbaka på rummet och ställde stolen till rätta framför arbetsbordet. Stolen var inte direkt skön men det hjälpte honom att ta korta pauser lite oftare, något som var ett problem då han hade väldigt lätt att fastna i sitt arbete och bli sittande i timmar trots att kroppen sagt ifrån. Ur det svarta mörkret på skärmen kommer ljuset tillbaka och ger liv åt tekniken med ett surr. Med ett simpelt klick öppnade Fredrik textdokumentet som ännu inte fått något namn. Han ville inte sätta gränser för var texten kunde ta vägen så här tidigt i processen. Tanken var att det han startat skulle bli den alltid så svåra andra boken efter debutromanen som kom för två år sedan. Ingen kioskvältare men den hade sålt hyfsat för att vara en debut av en okänd författare och gjort att förlaget trodde tillräckligt mycket på det han nu satt och försökte få ur sig. De hade betalat ut ett generöst förskott som täckte resan och hotellvistelsen han tagit sig an med råge. Fredrik tog det som ett betyg på att det fanns något att erbjuda i hans alster. Han lät fingrarna dansa sin envisa balett över tangenterna och utanför fönstret vaknade staden till liv. Det gav ett intressant bakgrundsljud och han kände livet fullkomligt sprudla igenom honom och vidare ut i hans ord på den kallt lysande skärmen.
Ljudet från telefonen som vibrerade mot det hårda träet i skivan på skrivbordet skrämde honom lätt där han satt djupt försjunken i sin egen koncentration. Planen att slippa bli störd genom att ha den ljudlös visade sig gå i kras då han valt fel underlag att lägga den på. Meddelandet gjorde att ett leende letade sig fram och han tyckte till och med att det var skönt att bli störd ett tag. Det var ett meddelande fyllt av kärlek och längtan från de han lämnat där hemma i Sverige. Endast tre dagar hade passerat sedan Fredrik kysst sin sambo adjö på Arlanda och torkat bort en ensam tår som letade sig nedför hennes kind med tröjärmen. Den evighetslånga kramen han fått och gett sin lilla son letade sig fram i minnet när han läste namnet i meddelandet. Avskedet hade gått ovanligt enkelt, troligen på grund av alla flygplan som verkade fascinera betydligt mer än pappas trista figur. Dagarna sedan dess hade gått fort och Fredrik hade inte förrän denna stund riktigt fått eller tagit tillfälle att längta efter dem. Känslan som brusade upp inombords blev viktig att bevara så han beslutade sig för att ta en promenad i vårsolen för att samtidigt få lite liv i benen igen.
Solen värmde skönt i ansiktet där han satt avslappnat lutad mot ryggstödet på en bänk mitt i smeten. Folket for förbi i sin eviga strävan att hinna i tid till något obetydligt. Övertaget han kände mot personerna som jäktade fram med kaffet i ena handen och mobilen i den andra var gigantiskt. Under armarna satt tidningar fastklämda och lämnade små spegelvända avtryck på skjortor och tröjor i samma takt som vårsolen och stressen fick kroppsvärmen att öka. Lugnet Fredrik kände inombords blev tydligare i kontrast mot det som utspelades framför hans ögon. Trots det behövde han det här. Det fanns inspiration kring varje gathörn och stannade man bara till kom den serverad som på ett löpande band. Varje par ögon, varje sliten ryggsäck med flaggor i alla möjliga färger ditsydda, alla par skor som drev folk framåt hade en historia att dela med sig av. Under tre minuter hörde man fler språk och dialekter än man hört under den första halvan av hela sitt liv. Det var en levande puls som gick igenom allt, inte alls som hemma där det mest kändes som en pacemaker var i kontroll och alltid tickade på i samma takt. Det kändes som en färskvara trots allt. Tillvänjning sker fort och lever man i det här dag ut och dag in uppskattas det inte på samma vis eller med samma djup. Han skattade sig själv otroligt lycklig att kunna känna värde i och ha tillgång till bägge sidor av myntet.
Orden flödade ur honom under eftermiddagen och avbrottet i solen gjorde precis vad det skulle. Ljudet som repriserades från morgonen skrämde honom minst lika mycket den här gången, med skillnaden att det inte upphörde. Fredrik hade lagt telefonen på samma ställe som sist, när han kom tillbaka efter sin utflykt. Siffrorna på displayen var okända och verkade vara ett lokalt nummer. Det var bara två ställen han visste att han gett ut sitt nummer till. Beskedet han fick när han till slut svarade var positivt och förvånande på en och samma gång. Ordern han lagt hos juveleraren på vägen från flygplatsen till hotellet under första dagen var redan klar. Den enda förklaringen han kunde tänka ut över servicen var att det var en stad där många resande personer gjorde impulsköp. Samtalet ställde till det i huvudet, gjorde det omöjligt att gå tillbaka till arbetet med boken. Tankarna for omkring som en studsboll släppt från hög höjd. Det var lika bra att gå ut och få det överstökat för det skulle inte bli många ord skrivna om han stannade hemma ändå.
Partystämningen på gatorna letade sig in genom balkongdörren som stod på glänt. Fredrik låg på sängen med en liten svart ask med locket uppfällt vilande på bröstet. Han hade tittat på ringen som fastfrusen i närmare en timma och registrerade inte ens ljuden utifrån. Tankarna hade fortfarande inte lugnat ner sig sedan tidigare. De hade gått från att vara sporadiska, lösryckta och svårkontrollerade till att mest handla om ren logistik nu. Han tänkte på biljetterna som de köpt tillsammans hemma i Sverige. Hur de pratat länge om det första planerade besöket och allt man kunde göra här nere. Det skulle bli ett skönt avbrott med en långhelg tillsammans både för honom från skrivandet och för henne från sitt slitiga jobb där hemma. De hade bokat in sig på ett annat hotell än det han bodde och jobbade ifrån. Ett betydligt lyxigare och finare, i ett rum med plats för mer än en person. Fredrik såg det som en minisemester trots att han redan var på plats.
Det var lite mer än två veckor kvar men det kändes som en evighet nu när nästan allt var färdigt och förberett. Hur han skulle fria hade han inte bestämt än. Inte var heller. Det fick tiden tillsammans avslöja. Låta stämningen avgöra läget. Vilken av alla platser de skulle besöka som var bäst lämpad hade han ingen aning om. Magkänslan kunde han lita på, det visste han av erfarenhet. Samma magkänsla hade länge talat om för honom att han hittat rätt person. Tidigare i livet hade det där med giftermål mest känts som en romantisk gest och en tradition, en barndomsutopi alla växer upp med. Mamma, pappa, barn som man lekte när man var liten. Det hade aldrig haft någon större betydelse för honom. Nu låg han här med en dyr ring och var helt uppslukad av allt. Helt säker på att det här var på riktigt. Det här var för evigt och det skulle han göra klart för henne med. Fredrik slog igen locket på asken, lade den på golvet bredvid sängen, släckte lampan och stängde ögonen för att komma en dag närmare kärleken.
onsdag 23 februari 2011
Dag 27 - Min favoritdrog (max 3500 tecken inkl blanksteg)
Det finns en drog som passar mig och min personlighet väldigt bra. Den ändrar på många, till och med de flesta, av de områden jag kan känna att jag har problem med. Både rent praktiskt och saker jag håller tillbaka av egen kraft. Där många års vanebildande på grund av en skev självbild och dåligt självförtroende och dåliga erfarenheter har gjort att jag sätter upp mina murar och klipper av lite för tidigt. Det är nästan som om drogen är skapad för att rätta till just mig, vilket är ganska skrämmande på samma gång.
Den förminskar rädsla, oro och osäkerhet, vilket är något som jag bär med mig in i varje situation i stort sett. Den ger glädje, till och med eufori i vissa fall. Den gör att du känner dig bekväm, närmare och välkommen hos folk omkring dig, något jag inte känt någon gång under hela mitt vuxna liv. Energin ökar och du vill prata med andra, istället för att som normalt tycka det är en stor plåga. Du får en inre ro, accepterar och får en ökad förståelse för både dig själv och andra, och världen runt omkring. Empatin växer, du knyter starka band, känner kärlek och visar det gärna genom kramar och fysisk kontakt. Viljan kan infinna sig ganska tidigt även i normalt tillstånd, men innan jag arbetat mig fram till att känna och visa det har det gått väldigt lång tid. En annan positiv sida är att den höjer smärttröskeln, vilket är perfekt mot mitt kroniska ryggskott jag släpat runt på i flera år.
Det låter otroligt men detta medel finns faktiskt. Det heter MDMA. Allmänheten känner den bättre som ecstasy men på grund av pillrens utveckling genom åren så är det väldigt få som nu för tiden innehåller spår av MDMA. Gör de det är det till låg procent. De piller som de flesta ser framför sina ögon när de hör namnet är alltså inte riktigt rätt. De består ofta av medel och blandningar som påminner om effekterna hos MDMA men oftast kommer med värre bieffekter eller biverkningar. Att det skiljer sig så mellan piller och piller gör doseringen extremt svår. Detta är förklaringen till nästan alla skräckexempel som visas i media och som skrämselpropaganda.
Det kan låta underligt men min favoritdrog är en drog jag aldrig provat. Mycket just för att den är så positiv. Trots att den inte ger någon form av fysiskt beroende alls så kan den positiva upplevelsen göra att man får svårt att inte vilja uppleva den igen. Speciellt när vardagens tyngd ligger över en. Så att ta det steget när man som jag varit inne i en lång depression gör kontrasterna lite för stora. Därför får det vänta tills den dagen jag är lycklig och mår bra och antagligen inte kommer att ha vare sig lusten eller behovet. Ibland är det nyttigt att vara vetgirig och metodisk istället för spontan och avslappnad.
Den förminskar rädsla, oro och osäkerhet, vilket är något som jag bär med mig in i varje situation i stort sett. Den ger glädje, till och med eufori i vissa fall. Den gör att du känner dig bekväm, närmare och välkommen hos folk omkring dig, något jag inte känt någon gång under hela mitt vuxna liv. Energin ökar och du vill prata med andra, istället för att som normalt tycka det är en stor plåga. Du får en inre ro, accepterar och får en ökad förståelse för både dig själv och andra, och världen runt omkring. Empatin växer, du knyter starka band, känner kärlek och visar det gärna genom kramar och fysisk kontakt. Viljan kan infinna sig ganska tidigt även i normalt tillstånd, men innan jag arbetat mig fram till att känna och visa det har det gått väldigt lång tid. En annan positiv sida är att den höjer smärttröskeln, vilket är perfekt mot mitt kroniska ryggskott jag släpat runt på i flera år.
Det låter otroligt men detta medel finns faktiskt. Det heter MDMA. Allmänheten känner den bättre som ecstasy men på grund av pillrens utveckling genom åren så är det väldigt få som nu för tiden innehåller spår av MDMA. Gör de det är det till låg procent. De piller som de flesta ser framför sina ögon när de hör namnet är alltså inte riktigt rätt. De består ofta av medel och blandningar som påminner om effekterna hos MDMA men oftast kommer med värre bieffekter eller biverkningar. Att det skiljer sig så mellan piller och piller gör doseringen extremt svår. Detta är förklaringen till nästan alla skräckexempel som visas i media och som skrämselpropaganda.
Det kan låta underligt men min favoritdrog är en drog jag aldrig provat. Mycket just för att den är så positiv. Trots att den inte ger någon form av fysiskt beroende alls så kan den positiva upplevelsen göra att man får svårt att inte vilja uppleva den igen. Speciellt när vardagens tyngd ligger över en. Så att ta det steget när man som jag varit inne i en lång depression gör kontrasterna lite för stora. Därför får det vänta tills den dagen jag är lycklig och mår bra och antagligen inte kommer att ha vare sig lusten eller behovet. Ibland är det nyttigt att vara vetgirig och metodisk istället för spontan och avslappnad.
tisdag 22 februari 2011
Dag 26 - Ett ögonblicks tvekan (max 3000 tecken inkl blanksteg)
Min inre dialog känns väldigt orättvis. Jag tror att den positiva delen är dövstum och extremt kortväxt. Negativa sidan däremot; stor, stark, burdus och med en rejäl megafon i sin arsenal. Den vitklädda ängeln på den ena axeln står där obetydlig och viftar på teckenspråk, förgäves visar det sig då jag ändå inte förstår ett skvatt av det. På andra axeln står istället den onda djävulen och vrålar för fulla lungor rakt in i örongången. Om jag försöker låtsas som den tinnitus hans senaste utspel sannolikt borde varit uppbåd till, gör att jag inte hör honom har han sin vassa treudd att stöta in i halsens sida för att få uppmärksamhet. Där sitter man och gnider handen mot ett ömmande sår och ser ut som man blivit biten av en vampyr med tandställning.
Ibland fungerar min logiska hjärna som den ska och klarar av att lösa saker utan att försöka ta hjälp av de här två figurerna som alltid är redo att ge en hjälpande hand. Sen finns de gånger då en hundradel sekunds tystnad uppstår. Då är de där som ett par kobror och hugger. Då är kampen förlorad och man vet att inget vettigt kommer att komma ut ur diskussionen som följer. Djävulen tar över fullständigt och målar upp mardrömsscenario efter mardrömsscenario. Leker associationslekar och spinner ett nät av hemskheter och länkar allt samman på ett sätt som gör att det känns fullt naturligt. Småsaker blir till gigantiska projekt som kan suga energi i flera dagar. När det väl är dags för det planerade är man så slutkörd inombords att man bara är en spillra av sitt forna jag.
Det är därför spontanitet är viktigt för mig. Jag vill inte ha tid över att tänka. Det får inte bli tyst, inte ens för att hitta andan. Ge mig aldrig chansen att gå igenom alla möjligheter, då blir inget gjort eftersom jag då blivit övertalad av djävulen att det kommer leda till hemskheter. Det gör att jag letar efter just dem och de finns alltid där. Rycks jag istället ur mitt normala tillstånd, som är något av en halvdvala, hinner inte dessa funktioner riktigt slå igång. Sitter jag i situationen redan när det hemska händer behöver jag bara bearbeta det en gång och då blir det inte betungande på samma sätt. Om samma situation uppstår där jag fått tid att tänka så har jag redan gått igenom allt fem gånger och det jag visste blir bevisat gång på gång.
Ibland fungerar min logiska hjärna som den ska och klarar av att lösa saker utan att försöka ta hjälp av de här två figurerna som alltid är redo att ge en hjälpande hand. Sen finns de gånger då en hundradel sekunds tystnad uppstår. Då är de där som ett par kobror och hugger. Då är kampen förlorad och man vet att inget vettigt kommer att komma ut ur diskussionen som följer. Djävulen tar över fullständigt och målar upp mardrömsscenario efter mardrömsscenario. Leker associationslekar och spinner ett nät av hemskheter och länkar allt samman på ett sätt som gör att det känns fullt naturligt. Småsaker blir till gigantiska projekt som kan suga energi i flera dagar. När det väl är dags för det planerade är man så slutkörd inombords att man bara är en spillra av sitt forna jag.
Det är därför spontanitet är viktigt för mig. Jag vill inte ha tid över att tänka. Det får inte bli tyst, inte ens för att hitta andan. Ge mig aldrig chansen att gå igenom alla möjligheter, då blir inget gjort eftersom jag då blivit övertalad av djävulen att det kommer leda till hemskheter. Det gör att jag letar efter just dem och de finns alltid där. Rycks jag istället ur mitt normala tillstånd, som är något av en halvdvala, hinner inte dessa funktioner riktigt slå igång. Sitter jag i situationen redan när det hemska händer behöver jag bara bearbeta det en gång och då blir det inte betungande på samma sätt. Om samma situation uppstår där jag fått tid att tänka så har jag redan gått igenom allt fem gånger och det jag visste blir bevisat gång på gång.
måndag 21 februari 2011
Dag 25 - Älskar, älskar inte (max 5000 tecken inkl blanksteg, fiktion)
De små sakerna tuggade sakta i sig hennes innanmäte. En bit här och en bit där. En långsam process, omöjlig att stoppa. Glupskt svaldes nästa tugga och tomheten spred sig. Allting verkade vara förbytt. Inget var som förr, men ändå var hon trött på allt det monotona i nuet. Hur var det möjligt? Det var inte så här det skulle bli. Ett löfte från långt tillbaka som sakta förlorat sin mening. En gång hade det sagts med hundraprocentig övertygelse och hon hade trott på det till samma grad. Övertygelsen hade blivit förbytt till något som kändes som en utmaning. Hennes tilltro var förvandlad till en ifrågasättande misstänksamhet.
Bilden hon målade upp i sitt minne skapade ett porträtt av hans arm som alltid låg omkring hennes axlar, hennes midja eller över hennes ben beroende på hur hon valde att placera sig i soffan. Aldrig utan en form av fysisk kontakt med någon del av honom. Det fanns en närhet, en närhet så påtaglig att hon ibland trodde att de blivit ett. Nu satt hon ensam i soffan under en filt som enda värme, istället för hans kropp att luta sig emot. Hon hörde honom göra något i ett helt annat rum och tänkte på hur stor skillnad det blivit på bara ett par år. Hur armen mer och mer sällan knöt sitt band med hennes kropp och hjärta. En gång i tiden gick det aldrig mer än fem minuter från att hon satte sig ner tills han kom gående och slog sig ner bredvid henne. Det här var tredje kvällen i rad hon suttit ensam i timmar.
Hon räknade alla timmar hon legat med huvudet mot hans bröst och följt andningen som alltid blev mer intensiv när hans favoritlag var nära att göra mål i matchen på tv. Enkelheten i att glömma bort att det var tråkig sport på tv bara med hjälp av några djupa andetag genom näsan där hans doft tog henne iväg på långa resor i fantasin. Funderingarna omkring vad han hade för knep, under alla de romantiska filmer de sett som hon visste att han egentligen avskydde, letade sig igenom huvudet. Nu försökte han alltid hitta någon annanstans att se matcherna, hos kompisar eller på sportbaren med andra likasinnade. Enda tiden de verkade spendera tillsammans var framför tv-programmet de bägge gillade över allt annat eller någon enstaka film ibland. Hon längtade redan till fredag då de kunde se veckans avsnitt ihop.
Något som skrämde henne var hur bilderna hon skapade hade förändrats. En gång i tiden hade det alltid varit hans ansikte hon sett. Hans händer som rörde henne. Hans röst som ekade mellan öronen. Han som gjorde allt det där som höll henne flytande på moln. Sakta hade bilderna blivit suddigare, gjort det svårare att uttyda vem det var. Förr i tiden var kyssarna hon kände smaken av på sina läppar alltid hans, tekniken var speciell för just honom och de gjorde hennes ryggrad mjuk som marshmallow. Nu var allt det karaktäristiska bortbytt. Kyssarna hon saknade var väldigt anonyma och ospecifika. På sin höjd kunde det vara ansiktet på någon snygging på tv som ibland gjorde de lite mer spännande.
Anonymiteten och det odetaljerade gjorde ont. Hon ville känna glöden och se hans ansikte där igen. Hon var livrädd att allt gått förlorat och kunde inte riktigt förstå hur hon kunnat missa alla tecken. Gick det att få tillbaka känslan igen? Det var omöjligt att nöja sig med att sakna saker utan personligt värde. Hon hade smakat den söta frukten. Det var inte en kram hon innerst inne behövde, det var någons speciella kram hon ville åt. Det var inte lyxmiddagen av en mästerkock som lockade utan någons lite för salta idealmakaroner som var kokta med omtanke som krydda, och stod klara på köksbordet när hon kom hem från jobbet som betydde något på riktigt. Problemet var att någon inte längre automatiskt var honom, hur svårt det än var att intala sig själv och hur ont det än gjorde. Ville hon att någon skulle vara honom?
Bilden hon målade upp i sitt minne skapade ett porträtt av hans arm som alltid låg omkring hennes axlar, hennes midja eller över hennes ben beroende på hur hon valde att placera sig i soffan. Aldrig utan en form av fysisk kontakt med någon del av honom. Det fanns en närhet, en närhet så påtaglig att hon ibland trodde att de blivit ett. Nu satt hon ensam i soffan under en filt som enda värme, istället för hans kropp att luta sig emot. Hon hörde honom göra något i ett helt annat rum och tänkte på hur stor skillnad det blivit på bara ett par år. Hur armen mer och mer sällan knöt sitt band med hennes kropp och hjärta. En gång i tiden gick det aldrig mer än fem minuter från att hon satte sig ner tills han kom gående och slog sig ner bredvid henne. Det här var tredje kvällen i rad hon suttit ensam i timmar.
Hon räknade alla timmar hon legat med huvudet mot hans bröst och följt andningen som alltid blev mer intensiv när hans favoritlag var nära att göra mål i matchen på tv. Enkelheten i att glömma bort att det var tråkig sport på tv bara med hjälp av några djupa andetag genom näsan där hans doft tog henne iväg på långa resor i fantasin. Funderingarna omkring vad han hade för knep, under alla de romantiska filmer de sett som hon visste att han egentligen avskydde, letade sig igenom huvudet. Nu försökte han alltid hitta någon annanstans att se matcherna, hos kompisar eller på sportbaren med andra likasinnade. Enda tiden de verkade spendera tillsammans var framför tv-programmet de bägge gillade över allt annat eller någon enstaka film ibland. Hon längtade redan till fredag då de kunde se veckans avsnitt ihop.
Något som skrämde henne var hur bilderna hon skapade hade förändrats. En gång i tiden hade det alltid varit hans ansikte hon sett. Hans händer som rörde henne. Hans röst som ekade mellan öronen. Han som gjorde allt det där som höll henne flytande på moln. Sakta hade bilderna blivit suddigare, gjort det svårare att uttyda vem det var. Förr i tiden var kyssarna hon kände smaken av på sina läppar alltid hans, tekniken var speciell för just honom och de gjorde hennes ryggrad mjuk som marshmallow. Nu var allt det karaktäristiska bortbytt. Kyssarna hon saknade var väldigt anonyma och ospecifika. På sin höjd kunde det vara ansiktet på någon snygging på tv som ibland gjorde de lite mer spännande.
Anonymiteten och det odetaljerade gjorde ont. Hon ville känna glöden och se hans ansikte där igen. Hon var livrädd att allt gått förlorat och kunde inte riktigt förstå hur hon kunnat missa alla tecken. Gick det att få tillbaka känslan igen? Det var omöjligt att nöja sig med att sakna saker utan personligt värde. Hon hade smakat den söta frukten. Det var inte en kram hon innerst inne behövde, det var någons speciella kram hon ville åt. Det var inte lyxmiddagen av en mästerkock som lockade utan någons lite för salta idealmakaroner som var kokta med omtanke som krydda, och stod klara på köksbordet när hon kom hem från jobbet som betydde något på riktigt. Problemet var att någon inte längre automatiskt var honom, hur svårt det än var att intala sig själv och hur ont det än gjorde. Ville hon att någon skulle vara honom?
söndag 20 februari 2011
Dag 24 - Moment 22 (max 4000 tecken inkl blanksteg, fiktion)
Fjärrkontrollen vilade i handen och tummen jobbade övertid med att hitta något sevärt. Varenda kanal verkade visa en repris av en repris av en repris. Någon rebellisk kanal hade istället valt att visa en film från 1982 som ungefär lika många personer tittat på de senaste tjugofem åren. Roger skakade ölburken han hade i den andra handen och det fanns lite avslagen vätska kvar på botten. Med en förväntansfull grimas blundade han och svalde hårt och försökte ignorera smaklökarnas signaler som skickades från tungan till resten av kroppen. Magen gav ifrån sig ett knorrande ljud både som en reaktion på den beska vätskan och för att göra hungern påmind. Han lade fjärrkontrollen på armstödet och reste sig upp för att gå på upptäcktsfärd i köket. Ölburken hamnade bland sina tomma kompisar i plastkassen som var tillräckligt full för transport till affärens pantmaskin.
Allt Roger kunde hitta under sin räd av skafferi och kylskåp var nyttig och fiberrik mat. Han hade varit riktigt duktig på sistone, konstaterade han för sig själv. Just nu verkade det dock som om kroppen skrek efter något onyttigt och flottigt. Det vattnades lite i munnen medan han räknade hur länge sedan han unnat sig snabbmat. Han kastade en snabb blick upp på klockan på väggen som hade vandrat in på småtimmarna och kunde besviket konstatera att de enda två ställen som låg på promenadavstånd hade låst sina dörrar och stängt av ugnarna för flera timmar sedan. Magen pockade återigen på uppmärksamhet och Roger började ångra att han druckit öl hela kvällen. Hade han hållit sig nykter kunde han ha tagit bilen till andra sidan stan, där hans absoluta favoritpizzeria låg, ett ställe som aldrig verkade ha stängt. Det måste ha varit tre månader sedan han sist satt sin fot på deras illgröna korkmatta. En matta som varit föremål för många elaka skämt, vilka gjort den smått legendarisk. Mustafa bakom disken skulle aldrig kunna byta ut den, hur mycket han än ville.
Det var bara för Roger att surt övertala sig själv att äta något av det han hade hemma eller gå och lägga sig hungrig. Han beslutade sig för att det skulle bli frukost i Mustafas ädla restaurang och hoppades att det skulle smaka ännu bättre om han hoppade över ätandet nu mitt i natten. TV:n blinkade och lät inne i vardagsrummet så han gick tillbaka dit och stängde av den. Det var ingen idé att sätta sig och nöta ut skinnet på tummen mot fjärrkontrollens knappar mer. Vid den här tiden på dygnet visar de aldrig något som är värt att se ändå. Han borstade sina tänder och gick till sängs.
Huvudet var lite tungt när Roger slog upp sina ögon men han gissade att alkoholen lämnat kroppen åtminstone. Han reste sig upp och gick fram till sina jeans som hängde där de skulle. Han kände efter i fickan och där låg bilnycklarna i tryggt förvar. Medan han tog på sig sina byxor försökte han känna efter hur hungrig han var. Någonting kändes helt annorlunda än för några timmar sedan. Det tog någon minut innan han knäppte upp jeansen och gled ur de ben för ben och slängde sig på sängen igen. Jag är ju bara sugen på sån där skräpmat när jag dricker i alla fall, sa han till själv och försökte somna om.
Allt Roger kunde hitta under sin räd av skafferi och kylskåp var nyttig och fiberrik mat. Han hade varit riktigt duktig på sistone, konstaterade han för sig själv. Just nu verkade det dock som om kroppen skrek efter något onyttigt och flottigt. Det vattnades lite i munnen medan han räknade hur länge sedan han unnat sig snabbmat. Han kastade en snabb blick upp på klockan på väggen som hade vandrat in på småtimmarna och kunde besviket konstatera att de enda två ställen som låg på promenadavstånd hade låst sina dörrar och stängt av ugnarna för flera timmar sedan. Magen pockade återigen på uppmärksamhet och Roger började ångra att han druckit öl hela kvällen. Hade han hållit sig nykter kunde han ha tagit bilen till andra sidan stan, där hans absoluta favoritpizzeria låg, ett ställe som aldrig verkade ha stängt. Det måste ha varit tre månader sedan han sist satt sin fot på deras illgröna korkmatta. En matta som varit föremål för många elaka skämt, vilka gjort den smått legendarisk. Mustafa bakom disken skulle aldrig kunna byta ut den, hur mycket han än ville.
Det var bara för Roger att surt övertala sig själv att äta något av det han hade hemma eller gå och lägga sig hungrig. Han beslutade sig för att det skulle bli frukost i Mustafas ädla restaurang och hoppades att det skulle smaka ännu bättre om han hoppade över ätandet nu mitt i natten. TV:n blinkade och lät inne i vardagsrummet så han gick tillbaka dit och stängde av den. Det var ingen idé att sätta sig och nöta ut skinnet på tummen mot fjärrkontrollens knappar mer. Vid den här tiden på dygnet visar de aldrig något som är värt att se ändå. Han borstade sina tänder och gick till sängs.
Huvudet var lite tungt när Roger slog upp sina ögon men han gissade att alkoholen lämnat kroppen åtminstone. Han reste sig upp och gick fram till sina jeans som hängde där de skulle. Han kände efter i fickan och där låg bilnycklarna i tryggt förvar. Medan han tog på sig sina byxor försökte han känna efter hur hungrig han var. Någonting kändes helt annorlunda än för några timmar sedan. Det tog någon minut innan han knäppte upp jeansen och gled ur de ben för ben och slängde sig på sängen igen. Jag är ju bara sugen på sån där skräpmat när jag dricker i alla fall, sa han till själv och försökte somna om.
lördag 19 februari 2011
Dag 23 - Den fega vägen ut (max 3500 tecken inkl blanksteg)
Av någon anledning så var den första tanken som slog mig och vägrar lämna mig när jag läste dagens ämne kärlek och relationer. Hur de avslutas och av vilka anledningar och hur resultatet påverkas av de val man gör. Att jag gjorde just de kopplingarna kan ha att göra med den senaste tidens diskussioner med några personer i min omgivning. Relationer som sviktar, gamla spöken från förr som fortfarande gör sig påminda och påverkar nutiden och en allmän hopplöshetskänsla kring hela ämnet, men även nya relationer och all social stigma som hör de till.
När gick otrohet från att vara ett gigantiskt och otroligt laddat steg att ta i en relation till att bli ett effektivt vapen som istället används för att ta sig ur ett förhållande? Någonstans på vägen har det skiftet skett. Kalla det sexuell revolution om du vill. Sex har gått från att vara något heligt inom en relation till att vara varje persons rättighet. Alla ska ha sex, så ofta de vill. Har de inte det måste något vara fel. Det gör utbudet större och fler personer delar samma tänk. Två personer länkas numer tillsammans den dagen de har regelbunden sex, exklusivt med varandra. När de faktiskt älskar varandra är mindre viktigt. Kärleken är utbytt. Den har fått ta steget tillbaka som måttet av hur lyckat ett förhållande är.
Istället för att behöva diskutera en massa med en person som mer och mer börjar kännas som en främling så väljer folk en enklare utväg. Allt som behövs är ett felknull så har vi en bra anledning att bryta upp utan krångel, verkar vara tankegångarna som gäller. Det kostar i form av att partnerns vänner har någon att klandra och se ner på, men det glömmer de snabbt. Det är så vanligt nu för tiden att det nästan tas för givet när det börjar knaka i fogarna. Det är mer regel än undantag och inställningen verkar vara att det säkert sårar mindre än att behöva berätta att man inte älskar den andra längre. Varför avsluta något med värdighet som tar tid när det finns en så enkel och effektiv lösning?
När gick otrohet från att vara ett gigantiskt och otroligt laddat steg att ta i en relation till att bli ett effektivt vapen som istället används för att ta sig ur ett förhållande? Någonstans på vägen har det skiftet skett. Kalla det sexuell revolution om du vill. Sex har gått från att vara något heligt inom en relation till att vara varje persons rättighet. Alla ska ha sex, så ofta de vill. Har de inte det måste något vara fel. Det gör utbudet större och fler personer delar samma tänk. Två personer länkas numer tillsammans den dagen de har regelbunden sex, exklusivt med varandra. När de faktiskt älskar varandra är mindre viktigt. Kärleken är utbytt. Den har fått ta steget tillbaka som måttet av hur lyckat ett förhållande är.
Istället för att behöva diskutera en massa med en person som mer och mer börjar kännas som en främling så väljer folk en enklare utväg. Allt som behövs är ett felknull så har vi en bra anledning att bryta upp utan krångel, verkar vara tankegångarna som gäller. Det kostar i form av att partnerns vänner har någon att klandra och se ner på, men det glömmer de snabbt. Det är så vanligt nu för tiden att det nästan tas för givet när det börjar knaka i fogarna. Det är mer regel än undantag och inställningen verkar vara att det säkert sårar mindre än att behöva berätta att man inte älskar den andra längre. Varför avsluta något med värdighet som tar tid när det finns en så enkel och effektiv lösning?
fredag 18 februari 2011
Dag 22 - Den jag vill leva med (minst 2500 tecken inkl blanksteg)
Jag har alltid haft problem när jag ska beskriva vad det är jag letar efter i en partner. Det är en fråga man ofta får när singelskap och äktenskap kommer på tal. Blondin eller brunett? Är du en bröst eller rumpkille? Vem är din idealkvinna rent utseendemässigt, och liknande spörsmål. När man sedan går in på personligheten blir det ännu svårare. Det finns så otroligt mycket att ta av och är svårt att hitta en perfekt match i en enda person, som dessutom aldrig uppfattas på samma sätt av mig och den jag talar med. Man ser alltid olika nyanser baserat på egna åsikter och sitt selektiva seende.
Då jag är en stor konnässör av tv-serier så är detta något som ligger nära till hands för att hitta lättbeskrivna egenskaper. Det är personer som är effektiviserade för att vara övertydliga på vissa plan medan alla de små nyanserna som en normal person visar är avskalade. Det finns två, eller två och en halv kanske, personligheter som sticker ut och som jag verkligen fastnat för genom åren.
Den ena är Nancy Botwin i serien "Weeds" http://akas.imdb.com/title/tt0439100/
Spelad av Mary-Louise Parker som är helt perfekt för den rollen. Kvicktänkt, intelligent, obarmhärtig, kärleksfull, beskyddande, stark och ombytlig. Hon utsöndrar en rå sexighet som går långt förbi ytan och utseendet. Hela hennes person blir som förbytt och hon tar över allting.
Anledningen att jag skrev två och en halv är att Parker även spelar en kvinna i serien "The West Wing" http://akas.imdb.com/title/tt0200276/ som besitter en liknande personlighet. Där är hon istället väldigt korrekt, men samma kvicktänkthet och vägran att ta skit av någon finns kvar.
Den andra personligheten är Jenny Schecter i tv-serien "The L Word" http://akas.imdb.com/title/tt0330251/ som porträtteras av Mia Kirshner. Hon byter personlighet, utseende, klädstil och attityd flera gånger genom seriens gång, men det sker alltid i en följsam ström, och det är den här förmågan att vara ombytlig jag är fascinerad av. Man ges aldrig möjligheten att tröttna utan det är bara att följa med på resan. Hon är dessutom en kreativ personlighet på flera olika sätt vilket är något jag gärna ser hos en framtida partner, jag blir inspirerad av kreativitet.
När det kommer till utseende är jag mer intresserad av en fungerande helhet än specifika saker. Samma par ögon, bröst eller ben kan vara klockrena på en person men helt fasansfulla om de inte passar ihop med sin omgivning hos en annan. Det finns inte en hårfärg som är den ultimata även om min lista över attraktiva personer innehåller väldigt få blonda damer. En sak jag har svårt för är spinkiga storkben. Det är inget som tilltalar mig i någon situation.
När jag tänker på en snygg tjej så rullar det alltid som en liten film i mitt huvud. Det är korta sekvenser mer än stillbilder. Det blir tydligt när jag kollar på bilder över personer jag tycker är attraktiva att de ofta har problem att komma till sin fulla rätt på foton. Jag hade tänkt lägga in lite bilder här på några personer som sticker ut, men flera av dem var det omöjligt att hitta en bild på som överensstämmer med den bild jag har i huvudet. Jag listar några stycken med namn, utan specifikation på vad det är jag jag fastnat för hos just dem. Det får bli er uppgift att hitta de gemensamma nämnarna och bilda en uppfattning om min smak.
Mia Kirshner, Joanna Garcia, Janeane Garofalo (när hon var yngre), Mila Kunis, Bianca Kajlich, Scarlett Pain, Tilde Fröling, Parvati Shallow, Mary-Louise Parker och säkert ett par hundra andra. Många av dessa har någon enstaka egenskap som är extra speciell men skulle man lyfta ut just den och bygga en ny kvinna av delarna skulle det bli ett riktigt monster. De sakerna är speciella för att de hör ihop med så mycket mer.
Då jag är en stor konnässör av tv-serier så är detta något som ligger nära till hands för att hitta lättbeskrivna egenskaper. Det är personer som är effektiviserade för att vara övertydliga på vissa plan medan alla de små nyanserna som en normal person visar är avskalade. Det finns två, eller två och en halv kanske, personligheter som sticker ut och som jag verkligen fastnat för genom åren.
Den ena är Nancy Botwin i serien "Weeds" http://akas.imdb.com/title/tt0439100/
Spelad av Mary-Louise Parker som är helt perfekt för den rollen. Kvicktänkt, intelligent, obarmhärtig, kärleksfull, beskyddande, stark och ombytlig. Hon utsöndrar en rå sexighet som går långt förbi ytan och utseendet. Hela hennes person blir som förbytt och hon tar över allting.
Anledningen att jag skrev två och en halv är att Parker även spelar en kvinna i serien "The West Wing" http://akas.imdb.com/title/tt0200276/ som besitter en liknande personlighet. Där är hon istället väldigt korrekt, men samma kvicktänkthet och vägran att ta skit av någon finns kvar.
Den andra personligheten är Jenny Schecter i tv-serien "The L Word" http://akas.imdb.com/title/tt0330251/ som porträtteras av Mia Kirshner. Hon byter personlighet, utseende, klädstil och attityd flera gånger genom seriens gång, men det sker alltid i en följsam ström, och det är den här förmågan att vara ombytlig jag är fascinerad av. Man ges aldrig möjligheten att tröttna utan det är bara att följa med på resan. Hon är dessutom en kreativ personlighet på flera olika sätt vilket är något jag gärna ser hos en framtida partner, jag blir inspirerad av kreativitet.
När det kommer till utseende är jag mer intresserad av en fungerande helhet än specifika saker. Samma par ögon, bröst eller ben kan vara klockrena på en person men helt fasansfulla om de inte passar ihop med sin omgivning hos en annan. Det finns inte en hårfärg som är den ultimata även om min lista över attraktiva personer innehåller väldigt få blonda damer. En sak jag har svårt för är spinkiga storkben. Det är inget som tilltalar mig i någon situation.
När jag tänker på en snygg tjej så rullar det alltid som en liten film i mitt huvud. Det är korta sekvenser mer än stillbilder. Det blir tydligt när jag kollar på bilder över personer jag tycker är attraktiva att de ofta har problem att komma till sin fulla rätt på foton. Jag hade tänkt lägga in lite bilder här på några personer som sticker ut, men flera av dem var det omöjligt att hitta en bild på som överensstämmer med den bild jag har i huvudet. Jag listar några stycken med namn, utan specifikation på vad det är jag jag fastnat för hos just dem. Det får bli er uppgift att hitta de gemensamma nämnarna och bilda en uppfattning om min smak.
Mia Kirshner, Joanna Garcia, Janeane Garofalo (när hon var yngre), Mila Kunis, Bianca Kajlich, Scarlett Pain, Tilde Fröling, Parvati Shallow, Mary-Louise Parker och säkert ett par hundra andra. Många av dessa har någon enstaka egenskap som är extra speciell men skulle man lyfta ut just den och bygga en ny kvinna av delarna skulle det bli ett riktigt monster. De sakerna är speciella för att de hör ihop med så mycket mer.
torsdag 17 februari 2011
Dag 21 - En hemlighet (minst 2500 tecken inkl blanksteg)
I slutet av 90-talet då jag var en fattig student vid en eftergymnasial utbildning så gjorde min ekonomiska situation att jag fick lov att ta till drastiska metoder för att överleva den karga hösten. Vid sidan av studierna gav jag mig in i en ny karriär. Ett jobb som innebar en hel del resande skulle det visa sig. Då jag hade några års erfarenhet av tågpendlande till skolan så kändes inte det som något större hinder.
Bankkontot ekade tomt och plånboken kunde en bra dag skramla med lite växelpengar. Troligtvis var det de dagliga luncherna på den hålans enda pizzeria och de klassiska skivshoppingresorna till Västerås efter skoldagens slut som ätit upp alla pengar. Det var på den tiden musik betydde något och man kunde lyssna sig mätt där man låg på soffan med skivkonvolutet och följde med i texten medan nålen letade sig in mot centrum av vinylen. Just denna månaden hade pengarna tagit slut ovanligt fort och det kändes som en evighet tills påfyllningen skulle komma nästa gång.
Under ett samtal i telefonen där jag som vanligt var mitt charmiga jag, kom ett erbjudande som helt enkelt var för bra att tacka nej till. Det var starten på en karriär jag aldrig kunnat tro att jag skulle slå mig in på. Efter att ha gjort några överläggningar, förhandlat arvode och vägt för och nackdelar så såg det mer och mer ut som att jag snart skulle ha en ny yrkestitel vid mitt namn. Jag lekte med ordet och tyckte att det hade en viss klang.
Tågbiljetterna damp ner tillsammans med en plats att infinna sig på ett par dagar senare. Väskan packades i en handvändning och resan in i det okända kunde börja. Det handlade om närmare sju timmars restid men en god bok gjorde att resan inte blev alltför obehaglig. Jag vill minnas att boken var "Venus Im Pelz" av Leopold von Sacher-Masoch. En ganska passande bok, under omständigheterna.
Jag träffade min uppdragsgivare redan vid tågterminalen då hon snällt nog erbjudit sig att personligen ta mig till arbetsplatsen. Det visade sig att det var på promenadavstånd och några minuter senare låser hon upp dörren, där namnet på ytterdörren inte riktigt lät som ett aktiebolag, och ger mig en guidad tur av lokalerna. De var ganska små och jag reagerade på att det stod en säng i ett hörn. Otroligt mycket fokus verkade läggas på just den dessutom. Det började mer och mer kännas som en vanlig lägenhet på något vis. Ungefär här någonstans gick det upp för mig vad jag faktiskt gett mig in i.
Resa betald, fri kost och logi, löneförmåner som en 10mbit-uppkoppling vilket på den här tiden var en dröm när man normalt satt och harvade på Napster i 56kbit och väldigt få timmar av aktiv arbetstid som var det som lockade på förhand, fick nu lite svårare att väga över när man hade bägge vågskålarna fulla.
Här stod jag nu i en främmande stad, med en främmande kvinna, i en underlig lägenhet. Som den trogne arbetare jag är var det för sent att dra sig ur, det vara bara att axla manteln. Jag var fast här i fyra dagar oavsett. Det var bara att stämpla in i min nya roll som gigolo och ge henne det hon betalade för. Vad som till en början inte direkt kändes som en alltför svår uppgift blev med varje timme som gick svårare och svårare i takt med att jag kände mig smutsigare och smutsigare. Duscharna blev längre och längre. Tack och lov gavs det en del fritid när det visade sig att hon hade ett annat jobb på dagtid då jag fick friheten att roa mig med hennes internetuppkoppling. Det här var under en period då jag var rejält såld på Radiohead och laddade många livekonserter med just dem. Nu för tiden är det svårt att höra dem utan att bli påmind om de här fyra evighetslånga dagarna.
Där har ni hela min karriär inom detta yrke. Jag lämnar det ute ur min CV så om ni någon gång undrar om det där 4 dagar långa glappet i min yrkeskarriär så vet ni varför.
Bankkontot ekade tomt och plånboken kunde en bra dag skramla med lite växelpengar. Troligtvis var det de dagliga luncherna på den hålans enda pizzeria och de klassiska skivshoppingresorna till Västerås efter skoldagens slut som ätit upp alla pengar. Det var på den tiden musik betydde något och man kunde lyssna sig mätt där man låg på soffan med skivkonvolutet och följde med i texten medan nålen letade sig in mot centrum av vinylen. Just denna månaden hade pengarna tagit slut ovanligt fort och det kändes som en evighet tills påfyllningen skulle komma nästa gång.
Under ett samtal i telefonen där jag som vanligt var mitt charmiga jag, kom ett erbjudande som helt enkelt var för bra att tacka nej till. Det var starten på en karriär jag aldrig kunnat tro att jag skulle slå mig in på. Efter att ha gjort några överläggningar, förhandlat arvode och vägt för och nackdelar så såg det mer och mer ut som att jag snart skulle ha en ny yrkestitel vid mitt namn. Jag lekte med ordet och tyckte att det hade en viss klang.
Tågbiljetterna damp ner tillsammans med en plats att infinna sig på ett par dagar senare. Väskan packades i en handvändning och resan in i det okända kunde börja. Det handlade om närmare sju timmars restid men en god bok gjorde att resan inte blev alltför obehaglig. Jag vill minnas att boken var "Venus Im Pelz" av Leopold von Sacher-Masoch. En ganska passande bok, under omständigheterna.
Jag träffade min uppdragsgivare redan vid tågterminalen då hon snällt nog erbjudit sig att personligen ta mig till arbetsplatsen. Det visade sig att det var på promenadavstånd och några minuter senare låser hon upp dörren, där namnet på ytterdörren inte riktigt lät som ett aktiebolag, och ger mig en guidad tur av lokalerna. De var ganska små och jag reagerade på att det stod en säng i ett hörn. Otroligt mycket fokus verkade läggas på just den dessutom. Det började mer och mer kännas som en vanlig lägenhet på något vis. Ungefär här någonstans gick det upp för mig vad jag faktiskt gett mig in i.
Resa betald, fri kost och logi, löneförmåner som en 10mbit-uppkoppling vilket på den här tiden var en dröm när man normalt satt och harvade på Napster i 56kbit och väldigt få timmar av aktiv arbetstid som var det som lockade på förhand, fick nu lite svårare att väga över när man hade bägge vågskålarna fulla.
Här stod jag nu i en främmande stad, med en främmande kvinna, i en underlig lägenhet. Som den trogne arbetare jag är var det för sent att dra sig ur, det vara bara att axla manteln. Jag var fast här i fyra dagar oavsett. Det var bara att stämpla in i min nya roll som gigolo och ge henne det hon betalade för. Vad som till en början inte direkt kändes som en alltför svår uppgift blev med varje timme som gick svårare och svårare i takt med att jag kände mig smutsigare och smutsigare. Duscharna blev längre och längre. Tack och lov gavs det en del fritid när det visade sig att hon hade ett annat jobb på dagtid då jag fick friheten att roa mig med hennes internetuppkoppling. Det här var under en period då jag var rejält såld på Radiohead och laddade många livekonserter med just dem. Nu för tiden är det svårt att höra dem utan att bli påmind om de här fyra evighetslånga dagarna.
Där har ni hela min karriär inom detta yrke. Jag lämnar det ute ur min CV så om ni någon gång undrar om det där 4 dagar långa glappet i min yrkeskarriär så vet ni varför.
onsdag 16 februari 2011
Dag 20 - Beroende (minst 2500 tecken inkl blanksteg)
De senaste åren har min syn på alkohol kraftigt förändrats. Det är med mer och mer kritiska ögon jag ser på den och hur den fungerar. Hur den styr så mycket av andra personers sociala liv och hur det de tar för en enkel vana ofta är något mycket mer. Jag gillar heller inte den grundläggande politiken omkring en laglig drog som ställer till så mycket mer än den ger.
Jag är ingen predikande nykterist, om någon nu trodde det. Jag har heller aldrig varit en storkonsument som plötsligt kommit på bättre tankar. Det enda onormala är att jag har druckit och dricker betydligt mer sällan än de flesta andra. Borträknat personer som gör ett aktivt val att inte dricka alls, ideologiskt eller annat. Jag kan uppskatta känslan av att vara onykter, en god rom, ett gott vin eller en iskall öl en varm sommarkväll. Det händer även att jag dricker så mycket att jag vinglar till sängs vid 05.00-tiden på morgonen.
Det jag har problem med är att människor har Roligt och Alkohol så hårt länkade i sina hjärnor att de inte klarar av att skilja de åt. För att kunna ha riktigt roligt måste alkohol vara en del av bilden, för att kunna vara sociala eller släppa loss krävs det lite innanför västen. Det är precis som om de spar nöjesreserven tills det är dags att dricka. De unnar sig inte att ha lika roligt en torsdagskväll utan alkohol bara för att de vet att på lördag är det fest och då SKA jag ha roligt för då är jag onykter.
Det samma gäller personer som dricker varje helg. Ungdomen som festar hårt, vilket bara är normalt i den åldern och något som går över, säger "dom". Fabriksarbetaren som slappnar av efter en hård veckas slit, vilket är helt förståeligt, enligt "dom". Vinflaskan till maten på fredagskvällen och/eller lördagen, för det är vuxet och som det ska vara, enligt "dom". När går vanan över till att vara en ovana? Skulle någon av dessa kunna låta bli att dricka under till exempel en två månaders period? Jag är tveksam till det. När man sedan lägger till högtider eller andra sammankomster i mixen där alkohol fått en central roll, midsommar, julafton, kräftskivan och allt annat som finns, blir det ännu svårare.
Inga problem, skulle vissa säga. Hur skulle livet se ut då? Skulle du fortfarande gå på krogen fast du är nykter? Skulle du ha saftkväll med dina kompisar när det egentligen skulle varit en vinkväll? Hur skulle parmiddagarna se ut utan alkohol till maten eller whiskeyn i soffan efteråt? Det är möjligt att själva alkoholen ännu inte satt sitt grepp men det styr trots allt ditt agerande och hur rolig du gör din vardag. Det gör att steget från bruk till missbruk är ett väldigt kort steg att ta och väldigt ofta sker utan vetskap. Det hjälps inte av att "dom" är framme och försöker hitta förklaringar och göra beteendet normalt.
Jag själv ogillar onyktra personer. De blir riktigt påfrestande och irriterande. Framförallt i större sällskap. På tu man hand eller i små grupper fungerar det ibland. Är man nykter själv är det totalt olidligt. Vilket på ett sätt tvingar en till att dricka för att stå ut med sina kompisar som man, när alla är nyktra, trivs med utan problem. Det borde vara en varning om något.
Jag är ingen predikande nykterist, om någon nu trodde det. Jag har heller aldrig varit en storkonsument som plötsligt kommit på bättre tankar. Det enda onormala är att jag har druckit och dricker betydligt mer sällan än de flesta andra. Borträknat personer som gör ett aktivt val att inte dricka alls, ideologiskt eller annat. Jag kan uppskatta känslan av att vara onykter, en god rom, ett gott vin eller en iskall öl en varm sommarkväll. Det händer även att jag dricker så mycket att jag vinglar till sängs vid 05.00-tiden på morgonen.
Det jag har problem med är att människor har Roligt och Alkohol så hårt länkade i sina hjärnor att de inte klarar av att skilja de åt. För att kunna ha riktigt roligt måste alkohol vara en del av bilden, för att kunna vara sociala eller släppa loss krävs det lite innanför västen. Det är precis som om de spar nöjesreserven tills det är dags att dricka. De unnar sig inte att ha lika roligt en torsdagskväll utan alkohol bara för att de vet att på lördag är det fest och då SKA jag ha roligt för då är jag onykter.
Det samma gäller personer som dricker varje helg. Ungdomen som festar hårt, vilket bara är normalt i den åldern och något som går över, säger "dom". Fabriksarbetaren som slappnar av efter en hård veckas slit, vilket är helt förståeligt, enligt "dom". Vinflaskan till maten på fredagskvällen och/eller lördagen, för det är vuxet och som det ska vara, enligt "dom". När går vanan över till att vara en ovana? Skulle någon av dessa kunna låta bli att dricka under till exempel en två månaders period? Jag är tveksam till det. När man sedan lägger till högtider eller andra sammankomster i mixen där alkohol fått en central roll, midsommar, julafton, kräftskivan och allt annat som finns, blir det ännu svårare.
Inga problem, skulle vissa säga. Hur skulle livet se ut då? Skulle du fortfarande gå på krogen fast du är nykter? Skulle du ha saftkväll med dina kompisar när det egentligen skulle varit en vinkväll? Hur skulle parmiddagarna se ut utan alkohol till maten eller whiskeyn i soffan efteråt? Det är möjligt att själva alkoholen ännu inte satt sitt grepp men det styr trots allt ditt agerande och hur rolig du gör din vardag. Det gör att steget från bruk till missbruk är ett väldigt kort steg att ta och väldigt ofta sker utan vetskap. Det hjälps inte av att "dom" är framme och försöker hitta förklaringar och göra beteendet normalt.
Jag själv ogillar onyktra personer. De blir riktigt påfrestande och irriterande. Framförallt i större sällskap. På tu man hand eller i små grupper fungerar det ibland. Är man nykter själv är det totalt olidligt. Vilket på ett sätt tvingar en till att dricka för att stå ut med sina kompisar som man, när alla är nyktra, trivs med utan problem. Det borde vara en varning om något.
tisdag 15 februari 2011
Dag 19 - Bakom masken (max 2500 tecken inkl blanksteg)
Jag är aldrig nöjd med vad folk delar med sig. Jag vill alltid ett steg djupare. Det en person visar är oftast en modifierad bild av något slag. Ett leende när de är ledsna, Ett "Jag mår bra" när någon frågar hur det är, trots att sanningen väldigt sällan är just det. Det gör att jag har väldigt svårt för den typen av kallprat. Det är bara en automatisk hälsningsfras som "Hej". Överlag har jag svårt för samtal utan mening. Jag blir obekväm och vill bara bort när sådana uppstår. Grannar, personer man känner lite för väl för att bara säga hej och gå vidare men inte har ett skvatt gemensamt med. Personer som har ett krav på sig att låtsas vara intresserade som till exempel dina kusiners tremänningar och deras respektive som man träffar var tionde år när toppen på familjeträdet fyller jämnt. Jag ryser av bara tanken.
Det kan ibland ses som påträngande när jag ser igenom masken folk har tagit på sig på morgonen. I stunden när önskan är att inte bli sedd eller uppmärksammad är det jobbigt att bli upptäckt. På samma gång är det positivt i längden och jag vet själv hur skönt det är när en person tar det där extra steget in och visar intresse. När jag själv slipper vara den drivande, utan att folk känner mig så pass väl att de kan läsa av mitt humör. Jag föredrar att vara den där lite påfrestande typen, en roll jag aldrig varit främmande för, om det är med goda intentioner och i slutändan leder till något som kan klassas som positivt.
Jag skulle gärna ha en jag i min närhet. Det skulle behövas då jag är bra på att ta på mig masken själv. Ett resultat av att jag sällan möter någon som har förmågan att bryta igenom mitt yttersta skal. Personer som saknar förmågan att se djupare kan uppfatta mig som öppen men jag har en gräns dit jag kan släppa in vem som helst. Är de nöjda med det jag gett fram tills dess finns det inte någon anledning för mig att dela med mig mer. Det spar jag till en person som faktiskt är nyfiken. Jag är en svår nöt att knäcka men lyckas du är insidan helt klart värt det. Se detta som en utmaning!
Det kan ibland ses som påträngande när jag ser igenom masken folk har tagit på sig på morgonen. I stunden när önskan är att inte bli sedd eller uppmärksammad är det jobbigt att bli upptäckt. På samma gång är det positivt i längden och jag vet själv hur skönt det är när en person tar det där extra steget in och visar intresse. När jag själv slipper vara den drivande, utan att folk känner mig så pass väl att de kan läsa av mitt humör. Jag föredrar att vara den där lite påfrestande typen, en roll jag aldrig varit främmande för, om det är med goda intentioner och i slutändan leder till något som kan klassas som positivt.
Jag skulle gärna ha en jag i min närhet. Det skulle behövas då jag är bra på att ta på mig masken själv. Ett resultat av att jag sällan möter någon som har förmågan att bryta igenom mitt yttersta skal. Personer som saknar förmågan att se djupare kan uppfatta mig som öppen men jag har en gräns dit jag kan släppa in vem som helst. Är de nöjda med det jag gett fram tills dess finns det inte någon anledning för mig att dela med mig mer. Det spar jag till en person som faktiskt är nyfiken. Jag är en svår nöt att knäcka men lyckas du är insidan helt klart värt det. Se detta som en utmaning!
måndag 14 februari 2011
Dag 18 - Vad hände sen? (minst 2500 max 3500 tecken inkl blanksteg)
Derek kunde knappt röra sig, något höll armarna i en låst position vid sidan av sitsen på den hårda stolen han satt på och fötterna var pressade mot marken av något orubbligt som spände över vristerna. Det var svårt att avgöra hur länge han befunnit sig här, men både axlar och knän hade domnat av den frusna ställningen. Rummet låg i ett totalt mörker vilket gjorde att det inte gick att se många centimeter framför ögonen. Allt han hörde var sina egna andetag och hjärtat som slog fortare än vanligt i bröstet. Derek ropade ett utforskande och frågande "Hallå!?", men blev utan svar.
Tystnaden bröts av ett elektriskt surrande som följdes av ett högt klickljud precis när strålkastarna slog emot hans ansikte. Bojorna kring armar och fötter släppte med ett rasslande metalliskt ljud och han skyddade ansiktet med sina händer. Ögonen som vant sig vid mörkret sved otroligt mycket och tårarna rann till och svämmade över när han knep ihop sina ögonlock. Några försiktiga blinkningar för att vänja ögonen vid det nya ljuset gjorde att Derek sakta men säkert kunde börja utforma rummet omkring sig.
Framför sig på väggen såg han ett uppförstorat foto på sin förstfödda son, Matthew, som över en födelsedagstårta med sju tända ljus gav kameran ett strålande leende. Under bilden satt en liten svart låda med en klart skinande röd knapp på. På väggen till vänster satt ett foto på Melissa, den nu femåriga dottern, utklädd till ett äpple. Derek mindes den kvällen med förskolans teateruppsättning och hur stolt han varit. Den sista väggen han kunde se från sin position på stolen var dominerad av ett foto på hans andra son Marc, som var yngst i syskonskaran, och den sista röda knappen. Han hade inte någon aning om hur han hamnat här, vad just han gjorde här eller vad allt detta betydde. Frågorna bubblade upp medan han reste sig från stolen för att väcka sina stela ben till liv igen.
På väggen han haft ryggen mot fanns ett räkneverk som räknade ner sekunderna. 00:03:25 - 00:03:24. Under siffrorna var det skrivet med röd färg, "5 minuter. Du måste välja." Där fanns även en dörr av metall utan handtag. Derek gick fram och undersökte den men där fanns inget greppbart som kunde hjälpa honom. Han bultade på dörren och skrek för fulla lungor; "Vad gör jag här?", "Vad är det jag ska välja?". Tystnaden tog över när han slutade bulta och väntade på något livstecken från utsidan. De tio sekunder som tickade på klockan kändes som en evighet, trots att stressen inombords tog helt nya proportioner.
Derek gick ett par varv runt stolen i mitten och försökte samla sina tankar. Hur ska jag kunna välja något när jag inte ens vet vad det är jag väljer, frågade han sig själv medan hjärtat rusade. Pulsen var nära max och svetten rann längs ryggen. "HJÄLP!", "Hallå!? Kan någon höra mig?" ropade han samtidigt som klockan passerade minutgränsen. 00:00:59 - 00:00:58. Ett nytt försök att påkalla uppmärksamheten genom att bulta på dörren visar sig vara lika fruktlöst som allt han tidigare provat. 00:00:27 - 00:00:26. Derek gick fram till fotot och kysste den platta bilden på Marc som helt saknade livet i sonens riktiga läppar. Han lade handen över den röda knappen när en förinspelad och datoriserad röst ekade mellan väggarna. Tio, nio, åtta. Derek kunde inte längre kontrollera sig själv och skrek rakt ut och dränkte ut datarösten som försökte tränga sig på. Fyra, tre, två. Han stängde ögonen, tog ett djupt andetag, tänkte ett "Förlåt mig" och lutade sig mot knappen med hela sin kroppstyngd.
Tystnaden bröts av ett elektriskt surrande som följdes av ett högt klickljud precis när strålkastarna slog emot hans ansikte. Bojorna kring armar och fötter släppte med ett rasslande metalliskt ljud och han skyddade ansiktet med sina händer. Ögonen som vant sig vid mörkret sved otroligt mycket och tårarna rann till och svämmade över när han knep ihop sina ögonlock. Några försiktiga blinkningar för att vänja ögonen vid det nya ljuset gjorde att Derek sakta men säkert kunde börja utforma rummet omkring sig.
Framför sig på väggen såg han ett uppförstorat foto på sin förstfödda son, Matthew, som över en födelsedagstårta med sju tända ljus gav kameran ett strålande leende. Under bilden satt en liten svart låda med en klart skinande röd knapp på. På väggen till vänster satt ett foto på Melissa, den nu femåriga dottern, utklädd till ett äpple. Derek mindes den kvällen med förskolans teateruppsättning och hur stolt han varit. Den sista väggen han kunde se från sin position på stolen var dominerad av ett foto på hans andra son Marc, som var yngst i syskonskaran, och den sista röda knappen. Han hade inte någon aning om hur han hamnat här, vad just han gjorde här eller vad allt detta betydde. Frågorna bubblade upp medan han reste sig från stolen för att väcka sina stela ben till liv igen.
På väggen han haft ryggen mot fanns ett räkneverk som räknade ner sekunderna. 00:03:25 - 00:03:24. Under siffrorna var det skrivet med röd färg, "5 minuter. Du måste välja." Där fanns även en dörr av metall utan handtag. Derek gick fram och undersökte den men där fanns inget greppbart som kunde hjälpa honom. Han bultade på dörren och skrek för fulla lungor; "Vad gör jag här?", "Vad är det jag ska välja?". Tystnaden tog över när han slutade bulta och väntade på något livstecken från utsidan. De tio sekunder som tickade på klockan kändes som en evighet, trots att stressen inombords tog helt nya proportioner.
Derek gick ett par varv runt stolen i mitten och försökte samla sina tankar. Hur ska jag kunna välja något när jag inte ens vet vad det är jag väljer, frågade han sig själv medan hjärtat rusade. Pulsen var nära max och svetten rann längs ryggen. "HJÄLP!", "Hallå!? Kan någon höra mig?" ropade han samtidigt som klockan passerade minutgränsen. 00:00:59 - 00:00:58. Ett nytt försök att påkalla uppmärksamheten genom att bulta på dörren visar sig vara lika fruktlöst som allt han tidigare provat. 00:00:27 - 00:00:26. Derek gick fram till fotot och kysste den platta bilden på Marc som helt saknade livet i sonens riktiga läppar. Han lade handen över den röda knappen när en förinspelad och datoriserad röst ekade mellan väggarna. Tio, nio, åtta. Derek kunde inte längre kontrollera sig själv och skrek rakt ut och dränkte ut datarösten som försökte tränga sig på. Fyra, tre, två. Han stängde ögonen, tog ett djupt andetag, tänkte ett "Förlåt mig" och lutade sig mot knappen med hela sin kroppstyngd.
söndag 13 februari 2011
Dag 17 - Ärr (minst 3000 tecken inkl blanksteg, fiktion)
Fötterna nådde precis ner till golvet där han satt på sängkanten i mörkret. De röda digitala strecken på klockradion var det enda som bröt ett grått landskap lagt i dunkel. Den sista siffran byttes ut i sin strävan mot framtiden om och om igen. Här har Rikard suttit i tystnad många gånger, men den här var lite speciell. Just den här tiden på året var alltid extra jobbig, då ett av de längsta kapitlen i hans bakgrund skrevs för åtta år sen på just det här datumet. I år hade känslorna kommit extra tidigt och nedräkningen hade varat i ett par veckor. Nu var dagen här med all sin kraft och Rikard kände sig underlägsen och utan kontroll. Han kunde inte hålla tillbaka tårarna som sakta rann ned för kinderna, stannade upp på hakan som om de tvekade inför hoppet, för att sedan ta avstamp och störta till sin död mot tyget i hans tröja, där de lämnade mörka små runda prickar. Allt han kunde göra var att andas häftigt för att försöka få tillräckligt med luft.
Kroppen vaknade till liv med ett ryck och för ett par lyckliga ögonblick hade han glömt bort vilket datum det var. Fullt påklädd och liggande ovanpå den fortfarande bäddade sängen börjar minnet vandra tillbaka till samma ställe han var på för några timmar sedan. Han utsöndrar en djup suck och lägger kudden över ansiktet för att gömma sig från sig själv en stund. När syret tar slut och andetagen har gjort kudden varm och tyget lite fuktigt beslutar han sig för att ge sig i kast med dagen. Solen har precis letat sig upp över huset på andra sidan gatan och nattens gråskalor är färglagda igen. Rikard drar upp persiennen och släpper med viss tvekan in omvärlden i sitt liv igen.
Matlusten finns inte alls där så han gör inget försök att hitta någon frukost. Ett par snabba klunkar mjölk direkt ur paketet får räcka. När han för upp högerhanden med tetran mot ansiktet faller ögonen på den ljusare huden på knogarna och på två av fingrarna. Obetydligt och svårt att se för ovana ögon nu åtta år senare, för Rikard beviset på det han gör allt för att glömma men vet att han aldrig kommer bli fri från. Betydelsen är enorm och ärren verkar så mycket större idag än tidigare.
Han försöker minnas alla lögner han dragit om hur de uppstod och varför lillfingerknogen inte längre sitter där den ska. De sex veckorna med gipset som för honom var en enda lång påminnelse om den ödesdigra kvällen, för hans kompisar var det istället grunden till alla skämt av olika grovhet som fantasin hade en möjlighet att skapa. Trots allt gjorde de honom gott, skratten hade med tiden gjort lögnerna lättare att ha överseende med och hjälpte honom att för ett kort tag glömma anledningen till all skräck, rädsla och paranoia som tagit över vardagen.
Rikard var tvungen att sätta sig ner en stund när allting kom över honom igen. Rädslan han känt varje gång telefonen ringde, när dörrklockan plingade, varje gång han såg polisbilar stryka runt sakta på hans bostadsområde. Hur magen slagit knut på sig själv när han såg rapporter på nyheterna och i de lokala tidningarna. Med tiden hade det blivit enklare att hantera men stundtals kom den gamla oron tillbaka med samma tyngd som förr. De senaste åren var det hans eget huvud som födde misstankarna och obehaget, som var roten till allt ont. Media hade för flera år sedan glömt händelsen och bara lagt det på hög bland allt annat tragiskt och hemskt som händer i samhället. Det var bara en siffra i statistiken vid det här laget.
Dörren till floristen gick igen bakom honom när han kom ut med en bukett i sin hand. Vad det var för blommor eller hur de såg ut hade han ingen som helst aning om. Tjejen bakom kassan hade plockat ihop den efter att ha frågat vilket tillfälle den skulle användas vid. Rikard visste inte vilka blommor som var sorgliga eller vilka som var glada. Han såg bara färger, blad och kvistar. Doften från blommorna letade sig ut genom papperet och den lade sig trivsamt på insidan av näsan, han kostade på sig att slappna av och njuta för en stund.
De sista stegen fram mot gravstenen var svåra att ta. Det var som om ett kraftfält höll honom borta, känslan av att inte vara välkommen var påträngande. Rikard svalde tungt och trotsade kraften och tog ett par steg framåt, tillräckligt nära för att tydligt kunna läsa texten på den svartgråa stenen i någon typ av marmor. Jakob blev bara 21. I år hade han varit 29 och säkert känt pressen från det stora 30 komma närmare. Rikard hade varit här de senaste sex åren. Det första året vågade han sig inte fram. Livrädd att någon skulle se honom, och genast dra slutsatsen att han var orsaken att stenen stod där den stod, strök han förbi med flera rader av minnen mellan sig och sitt tänka mål. Han hade inte kunnat se någon i ögonen av alla han mötte den dagen, men gissade att de tog för givet att han var ledsen och upprörd och därför höll en så låg profil.
Turen föll sig så att en tom vas redan fanns på plats där Rikard kunde stoppa sin bukett efter att ha klätt av den skyddspapperet. Tanken föll på Jakobs familj som säkerligen undrat var den främmande buketten som fanns där varje år kommit från, men de kanske hellre kom hit på hans födelsedag än på dödsdagen. Det verkade mer troligt i Rikards tankar.
Det gjorde ont att tänka på föräldrarna och om det fanns syskon i familjen, hur de tagit sig igenom ovissheten kring sin sons eller syskons död. En sanning bara en person kände till och det var nog den sista personen familjen ville höra sanningen från. En sanning som hade tagit mer än ett liv då Rikards eget aldrig skulle bli det samma igen. Han bet sig hårt i läppen då tårarna var på väg upp. Han ville inget hellre än att få ur sig allt som hänt på den där ensliga gatan för åtta år sedan, men så här långt efteråt skulle det inte enbart vara positivt vare sig för honom eller familjen, tänkte han. Att riva upp gamla sår som förhoppningsvis börjat läka kunde förstöra mycket mer än det helade. Han hade inte kommit undan med någonting, även om allmänheten säkerligen såg det på det viset. Inget straff som lagboken kunde komma upp med var ens i närheten av hur han straffade sig själv på insidan. Såren han orsakat skulle aldrig läka. Aldrig.
Kroppen vaknade till liv med ett ryck och för ett par lyckliga ögonblick hade han glömt bort vilket datum det var. Fullt påklädd och liggande ovanpå den fortfarande bäddade sängen börjar minnet vandra tillbaka till samma ställe han var på för några timmar sedan. Han utsöndrar en djup suck och lägger kudden över ansiktet för att gömma sig från sig själv en stund. När syret tar slut och andetagen har gjort kudden varm och tyget lite fuktigt beslutar han sig för att ge sig i kast med dagen. Solen har precis letat sig upp över huset på andra sidan gatan och nattens gråskalor är färglagda igen. Rikard drar upp persiennen och släpper med viss tvekan in omvärlden i sitt liv igen.
Matlusten finns inte alls där så han gör inget försök att hitta någon frukost. Ett par snabba klunkar mjölk direkt ur paketet får räcka. När han för upp högerhanden med tetran mot ansiktet faller ögonen på den ljusare huden på knogarna och på två av fingrarna. Obetydligt och svårt att se för ovana ögon nu åtta år senare, för Rikard beviset på det han gör allt för att glömma men vet att han aldrig kommer bli fri från. Betydelsen är enorm och ärren verkar så mycket större idag än tidigare.
Han försöker minnas alla lögner han dragit om hur de uppstod och varför lillfingerknogen inte längre sitter där den ska. De sex veckorna med gipset som för honom var en enda lång påminnelse om den ödesdigra kvällen, för hans kompisar var det istället grunden till alla skämt av olika grovhet som fantasin hade en möjlighet att skapa. Trots allt gjorde de honom gott, skratten hade med tiden gjort lögnerna lättare att ha överseende med och hjälpte honom att för ett kort tag glömma anledningen till all skräck, rädsla och paranoia som tagit över vardagen.
Rikard var tvungen att sätta sig ner en stund när allting kom över honom igen. Rädslan han känt varje gång telefonen ringde, när dörrklockan plingade, varje gång han såg polisbilar stryka runt sakta på hans bostadsområde. Hur magen slagit knut på sig själv när han såg rapporter på nyheterna och i de lokala tidningarna. Med tiden hade det blivit enklare att hantera men stundtals kom den gamla oron tillbaka med samma tyngd som förr. De senaste åren var det hans eget huvud som födde misstankarna och obehaget, som var roten till allt ont. Media hade för flera år sedan glömt händelsen och bara lagt det på hög bland allt annat tragiskt och hemskt som händer i samhället. Det var bara en siffra i statistiken vid det här laget.
Dörren till floristen gick igen bakom honom när han kom ut med en bukett i sin hand. Vad det var för blommor eller hur de såg ut hade han ingen som helst aning om. Tjejen bakom kassan hade plockat ihop den efter att ha frågat vilket tillfälle den skulle användas vid. Rikard visste inte vilka blommor som var sorgliga eller vilka som var glada. Han såg bara färger, blad och kvistar. Doften från blommorna letade sig ut genom papperet och den lade sig trivsamt på insidan av näsan, han kostade på sig att slappna av och njuta för en stund.
De sista stegen fram mot gravstenen var svåra att ta. Det var som om ett kraftfält höll honom borta, känslan av att inte vara välkommen var påträngande. Rikard svalde tungt och trotsade kraften och tog ett par steg framåt, tillräckligt nära för att tydligt kunna läsa texten på den svartgråa stenen i någon typ av marmor. Jakob blev bara 21. I år hade han varit 29 och säkert känt pressen från det stora 30 komma närmare. Rikard hade varit här de senaste sex åren. Det första året vågade han sig inte fram. Livrädd att någon skulle se honom, och genast dra slutsatsen att han var orsaken att stenen stod där den stod, strök han förbi med flera rader av minnen mellan sig och sitt tänka mål. Han hade inte kunnat se någon i ögonen av alla han mötte den dagen, men gissade att de tog för givet att han var ledsen och upprörd och därför höll en så låg profil.
Turen föll sig så att en tom vas redan fanns på plats där Rikard kunde stoppa sin bukett efter att ha klätt av den skyddspapperet. Tanken föll på Jakobs familj som säkerligen undrat var den främmande buketten som fanns där varje år kommit från, men de kanske hellre kom hit på hans födelsedag än på dödsdagen. Det verkade mer troligt i Rikards tankar.
Det gjorde ont att tänka på föräldrarna och om det fanns syskon i familjen, hur de tagit sig igenom ovissheten kring sin sons eller syskons död. En sanning bara en person kände till och det var nog den sista personen familjen ville höra sanningen från. En sanning som hade tagit mer än ett liv då Rikards eget aldrig skulle bli det samma igen. Han bet sig hårt i läppen då tårarna var på väg upp. Han ville inget hellre än att få ur sig allt som hänt på den där ensliga gatan för åtta år sedan, men så här långt efteråt skulle det inte enbart vara positivt vare sig för honom eller familjen, tänkte han. Att riva upp gamla sår som förhoppningsvis börjat läka kunde förstöra mycket mer än det helade. Han hade inte kommit undan med någonting, även om allmänheten säkerligen såg det på det viset. Inget straff som lagboken kunde komma upp med var ens i närheten av hur han straffade sig själv på insidan. Såren han orsakat skulle aldrig läka. Aldrig.
lördag 12 februari 2011
Dag 16 - Brutna löften (minst 2000 max 2500 tecken inkl blanksteg)
Kudden han ligger på är ovanligt mjuk bakom nacken, men hans blick är hård. Fullt påklädd ligger han ovanpå sitt varma täcke med en isande kyla i bröstet. Ögonen ser på och förbi det inramade fotot som vilar i ena handen. Det visar två personer som kunde framstå som lyckliga i bråkdelen av en sekund, precis innan kamerablixten fick de att rygga tillbaka och stänga ögonen. Så lätt det var att lura en hel värld när man rycker ut ett litet segment från sitt sammanhang. Ingen kunde omöjligt veta sanningen om detta foto var allt som överlevde deras tid tillsammans.
Tänderna pressas mot varandra med en otrolig kraft medan all kraft från resten av kroppen sakta ebbar ut i ingenting. Känslorna kommer och går i vågor och slår emot honom som en pir i ett stormigt hav. Han går igenom alla känslor på skalan i omgångar men avslutar alltid på samma ställe. Förbannad, uppgiven och besviken i en häxblandning.
Han stirrar personerna på fotot i ögonen och hatar de bägge två lika mycket. Hon för allt hon gjort och inte gjort, honom för att han inte lyssnat på sin intuition långt tidigare. Bägge två är skyldiga i hans ögon. Den lyckliga idyll som fotot försöker lura på omvärlden blir bara mer och mer en lögn, ett bevis på hur lättlurad han är. Han sliter fotot ur sin ram och river det i två delar, delar personerna åt med ett par lätta knyck med händerna. En enkelhet han önskar han kunde översätta till det verkliga livet.
Åtskilda går halvan med honom på tillbaka till sitt ursprung. Den var bara nedtyngd av sitt sällskap. Ensam är personen glad på riktigt, leendet känns naturligt. Hatet som riktades mot honom tidigare är inte längre lika starkt. Tvärtom ser den här nya personen som visat sig trevlig ut, han skulle gärna lära känna honom igen. Värre blir det när blicken går tillbaka till den andra halvan. Allt det mörka har sugits upp som om det vore en tvättsvamp. Den här personens falskhet sitter kvar, klistrad över hela ansiktet. Allt svek tynger ner den lilla biten glansigt papper och gör den tung i handen. Hennes halva placeras tillbaka i ramen och ställs tillbaka där den en gång hörde hemma. Den har helt förlorat allt värde i hans ögon och kunde lika gärna ha kastats bort.
Tänderna pressas mot varandra med en otrolig kraft medan all kraft från resten av kroppen sakta ebbar ut i ingenting. Känslorna kommer och går i vågor och slår emot honom som en pir i ett stormigt hav. Han går igenom alla känslor på skalan i omgångar men avslutar alltid på samma ställe. Förbannad, uppgiven och besviken i en häxblandning.
Han stirrar personerna på fotot i ögonen och hatar de bägge två lika mycket. Hon för allt hon gjort och inte gjort, honom för att han inte lyssnat på sin intuition långt tidigare. Bägge två är skyldiga i hans ögon. Den lyckliga idyll som fotot försöker lura på omvärlden blir bara mer och mer en lögn, ett bevis på hur lättlurad han är. Han sliter fotot ur sin ram och river det i två delar, delar personerna åt med ett par lätta knyck med händerna. En enkelhet han önskar han kunde översätta till det verkliga livet.
Åtskilda går halvan med honom på tillbaka till sitt ursprung. Den var bara nedtyngd av sitt sällskap. Ensam är personen glad på riktigt, leendet känns naturligt. Hatet som riktades mot honom tidigare är inte längre lika starkt. Tvärtom ser den här nya personen som visat sig trevlig ut, han skulle gärna lära känna honom igen. Värre blir det när blicken går tillbaka till den andra halvan. Allt det mörka har sugits upp som om det vore en tvättsvamp. Den här personens falskhet sitter kvar, klistrad över hela ansiktet. Allt svek tynger ner den lilla biten glansigt papper och gör den tung i handen. Hennes halva placeras tillbaka i ramen och ställs tillbaka där den en gång hörde hemma. Den har helt förlorat allt värde i hans ögon och kunde lika gärna ha kastats bort.
fredag 11 februari 2011
Dag 15 - Under ytan (minst 1500 max 2500 tecken inkl blanksteg)
Att hela tiden behöva vara så mycket bättre än alla andra är extremt krävande i det långa loppet. Kraven man ställer på sig själv blir svårare och svårare att leva upp till. Det leder till fler misslyckanden vilket hela tiden göder spiralen som går nedåt. När ens yttre gör att man döms ut redan vid första intrycket krävs det så mycket mer för att komma tillbaka. Det gäller överallt, arbetsintervjun, när man träffar nytt folk, på krogen, ja överallt där man träffar folk egentligen.
När man aldrig blir uppfattad som den man känner att man är så är det extremt svårt att finna sin egen identitet. Man blir inte sedd, utan måste alltid vara den drivande parten i allt interagerande. De flesta känner den här känslan enstaka gånger i nya situationer och tror att de förstår hur det känns. Jag kan avslöja att så inte är fallet. Det är en extrem skillnad att aldrig bli sedd med positiva ögon eller positiva reaktioner. Att aldrig få en riktig chans helt utan förutfattade meningar eller tvivel hos den andra parten.
Trots all min inneboende osäkerhet så finns det en stark självkänsla som rör mitt inre och mina egenskaper. En dag då jag mår bra så är den starkare och då kan jag övertyga både mig själv och andra genom att vara den där personen som är tillräckligt bra för att få en chans trots att jag blivit utdömd på förhand. Personen som aldrig ger upp och inte låter någon se ner på mig. Hur samma situation ser ut när jag mår dåligt och inte ser något positivt alls med mig själv är ganska självförklarande.
Att vara begränsad i sitt klädval påverkar extremt mycket kring den egna personen. När man inte kan vraka och välja mellan stilar och märken. Istället blir man tvingad att välja saker man kan stå ut med ur ett väldigt begränsat urval. Det mesta är ganska neutralt för att passa en bredare marknad, i dubbel bemärkelse. Det gör att personligheten även på det här planet får ta ett steg tillbaka och återigen krävs det så mycket mer bevisande för att vara det man vill vara eller ta plats där man vill ta plats.
När man aldrig blir uppfattad som den man känner att man är så är det extremt svårt att finna sin egen identitet. Man blir inte sedd, utan måste alltid vara den drivande parten i allt interagerande. De flesta känner den här känslan enstaka gånger i nya situationer och tror att de förstår hur det känns. Jag kan avslöja att så inte är fallet. Det är en extrem skillnad att aldrig bli sedd med positiva ögon eller positiva reaktioner. Att aldrig få en riktig chans helt utan förutfattade meningar eller tvivel hos den andra parten.
Trots all min inneboende osäkerhet så finns det en stark självkänsla som rör mitt inre och mina egenskaper. En dag då jag mår bra så är den starkare och då kan jag övertyga både mig själv och andra genom att vara den där personen som är tillräckligt bra för att få en chans trots att jag blivit utdömd på förhand. Personen som aldrig ger upp och inte låter någon se ner på mig. Hur samma situation ser ut när jag mår dåligt och inte ser något positivt alls med mig själv är ganska självförklarande.
Att vara begränsad i sitt klädval påverkar extremt mycket kring den egna personen. När man inte kan vraka och välja mellan stilar och märken. Istället blir man tvingad att välja saker man kan stå ut med ur ett väldigt begränsat urval. Det mesta är ganska neutralt för att passa en bredare marknad, i dubbel bemärkelse. Det gör att personligheten även på det här planet får ta ett steg tillbaka och återigen krävs det så mycket mer bevisande för att vara det man vill vara eller ta plats där man vill ta plats.
torsdag 10 februari 2011
Dag 14 - En andra chans (minst 2000 tecken inkl blanksteg)
För ganska exakt fyra år sen fick jag en andra chans. Jag gavs möjligheten att förändra mig själv och mitt liv. En lösning som skulle hjälpa mig att ta itu med något jag haft problem med i stort sett hela mitt liv. Jag gjorde en gastric bypass-operation för att hjälpa mig att gå ner i vikt.
Åren fram tills dess gjorde jag i stort sett ingenting. Jag hade varit arbetslös i ganska många år och satt bara hemma. Nu i efterhand och med nya erfarenheter har jag insett att jag var nere i en depression och led av social fobi. Då tänkte jag inte i de banorna. Jag var bara tom och kände inte att jag mådde dåligt. När man inte känner några känslor vare sig positiva eller negativa är det svårt att dra den slutsatsen. Man bara flyter fram i ett töcken.
Det tog nästan ett år från första läkarkontakten tills datum för operation var spikat. Under det året kom lite av hoppet tillbaka och jag kunde för första gången känna att jag hade ett mål att se fram emot. Jag fick jobb, eller praktik var det till en början, i maj året innan vilket gjorde att vardagen blev lite mer normal och jag fick försöka arbeta bort den sociala fobin.
Efter min operation så var det som en helt ny människa tog över mig. Allting förändrades till det bättre och väldigt fort med. Det var svårt att hänga med i alla svängar. Gamla personlighetsdrag som jag inte känt på många år började hitta tillbaka. Jag var beroende av smärtstillande för en trasig rygg sedan flera år tillbaka och bara ett par månader efter ingreppet kunde jag nästan helt sluta med tabletterna. Från att ha ätit 4-8 tabletter varje dag behövde jag ta de en gång i veckan kanske. Man kan säga att jag började leva igen både psykiskt och fysiskt. Året efter operationen är ett av mitt livs bästa och garanterat det bästa i vuxen ålder.
Allt kan inte vara perfekt tyvärr och jag blev plågsamt medveten om hur olika man blir behandlad av folk. Något jag på förhand var rädd för och nu fick bekräftat. Det gör ruskigt ont när man märker det. Trots allt är man ju samma person någonstans, men inte i allmänhetens ögon. Det gjorde att misstänksamheten och känslan av falskhet hos folk tog över mer och mer. Personerna i ens närhet kommenterade givetvis alltid om mitt utseende vilket gjorde att jag fick ännu mer press på mig än den jag känt innan. Allting blev till att handla om yta yta yta kändes det som.
Ett år efter operationen blev jag sjukskriven efter att ha gått in i väggen. Det var mer en mental vägg än en fysisk. Det hade börjat som grava sömnproblem där jag sov ca 20 timmar under en tvåveckorsperiod. Det var precis innan jul så en kortare sjukskrivning tillsammans med julledighet gjorde att jag kunde komma tillbaka och jobba en och en halv månad till in på det nya året. Sen tog det stopp. Sedan dess har jag varit sjukskriven och gått upp och ner i en djup depression vilket lett till att den sociala fobin kom tillbaka, jag slutade bry mig om att äta regelbundet och att äta rätt. Orken att ta hand om sånt fanns inte där, eller finns inte där till viss del. I takt med att kilona började komma tillbaka gick måendet i andra riktningen och dök neråt.
Tre år senare så har jag med hjälp av medicinering börjat få lite mer koll på mitt mående och allting är inte längre becksvart. Inte just för tillfället åtminstone. Mina erfarenheter säger mig att det kan vända fort men jag försöker att göra det mesta av tiden när det är i en positiv trend. Den besvikelse som lever kvar över att ha sumpat min chans försöker jag vända till att vara ett bevis på vad jag en gång åstadkom och att jag kan göra allt en gång till. Jag behöver bara hitta kraften och viljan att kämpa igen.
Åren fram tills dess gjorde jag i stort sett ingenting. Jag hade varit arbetslös i ganska många år och satt bara hemma. Nu i efterhand och med nya erfarenheter har jag insett att jag var nere i en depression och led av social fobi. Då tänkte jag inte i de banorna. Jag var bara tom och kände inte att jag mådde dåligt. När man inte känner några känslor vare sig positiva eller negativa är det svårt att dra den slutsatsen. Man bara flyter fram i ett töcken.
Det tog nästan ett år från första läkarkontakten tills datum för operation var spikat. Under det året kom lite av hoppet tillbaka och jag kunde för första gången känna att jag hade ett mål att se fram emot. Jag fick jobb, eller praktik var det till en början, i maj året innan vilket gjorde att vardagen blev lite mer normal och jag fick försöka arbeta bort den sociala fobin.
Efter min operation så var det som en helt ny människa tog över mig. Allting förändrades till det bättre och väldigt fort med. Det var svårt att hänga med i alla svängar. Gamla personlighetsdrag som jag inte känt på många år började hitta tillbaka. Jag var beroende av smärtstillande för en trasig rygg sedan flera år tillbaka och bara ett par månader efter ingreppet kunde jag nästan helt sluta med tabletterna. Från att ha ätit 4-8 tabletter varje dag behövde jag ta de en gång i veckan kanske. Man kan säga att jag började leva igen både psykiskt och fysiskt. Året efter operationen är ett av mitt livs bästa och garanterat det bästa i vuxen ålder.
Allt kan inte vara perfekt tyvärr och jag blev plågsamt medveten om hur olika man blir behandlad av folk. Något jag på förhand var rädd för och nu fick bekräftat. Det gör ruskigt ont när man märker det. Trots allt är man ju samma person någonstans, men inte i allmänhetens ögon. Det gjorde att misstänksamheten och känslan av falskhet hos folk tog över mer och mer. Personerna i ens närhet kommenterade givetvis alltid om mitt utseende vilket gjorde att jag fick ännu mer press på mig än den jag känt innan. Allting blev till att handla om yta yta yta kändes det som.
Ett år efter operationen blev jag sjukskriven efter att ha gått in i väggen. Det var mer en mental vägg än en fysisk. Det hade börjat som grava sömnproblem där jag sov ca 20 timmar under en tvåveckorsperiod. Det var precis innan jul så en kortare sjukskrivning tillsammans med julledighet gjorde att jag kunde komma tillbaka och jobba en och en halv månad till in på det nya året. Sen tog det stopp. Sedan dess har jag varit sjukskriven och gått upp och ner i en djup depression vilket lett till att den sociala fobin kom tillbaka, jag slutade bry mig om att äta regelbundet och att äta rätt. Orken att ta hand om sånt fanns inte där, eller finns inte där till viss del. I takt med att kilona började komma tillbaka gick måendet i andra riktningen och dök neråt.
Tre år senare så har jag med hjälp av medicinering börjat få lite mer koll på mitt mående och allting är inte längre becksvart. Inte just för tillfället åtminstone. Mina erfarenheter säger mig att det kan vända fort men jag försöker att göra det mesta av tiden när det är i en positiv trend. Den besvikelse som lever kvar över att ha sumpat min chans försöker jag vända till att vara ett bevis på vad jag en gång åstadkom och att jag kan göra allt en gång till. Jag behöver bara hitta kraften och viljan att kämpa igen.
onsdag 9 februari 2011
Dag 13 - Din sexdebut (minst 2000 tecken inkl blanksteg)
När du ska ha sex första gången är det en väldigt stor grej som ska vara speciell och ett minne du kommer att bära med dig hela livet. Var försiktig i valet av partner och se till att det är en person du känner väl och har stort förtroende för. Det gäller att veta att personen du har valt att ge din oskuld till förstår hur viktigt det är och behandlar hela situationen med stor vördnad. Respekt är ett nyckelord som ska både ges och fås. Tänk efter både en och två gånger. Vid minsta tvivel så är det bättre att vänta.
Låt heller inte ditt sinne vara satt ur kontroll med hjälp av alkohol eller andra droger. Närvaro, både fysisk och psykisk, är viktigt för att du ska kunna avbryta om någonting känns fel. Det är lätt att göra förhastade saker och ta mindre genomtänkta beslut om man är under berusning. Det gör att minnet försämras så att bitar av denna underbara stund kan falla bort och för alltid vara förlorad. Det är en dyr kostnad för några drinkars skull.
När ni väl beslutat er för att gå hela vägen så var noga med hygienen. Det uppskattas av din partner i alla lägen. Rena underkläder, borstade tänder, en nyduschad kropp och nytvättat hår är alltid inbjudande. Var försiktig med starka parfymer då det finns risk för allergiska reaktioner och att doft och smak sitter kvar länge och kan ställa till det när det hettar till.
Hitta en lugn och fridfull plats där ni inte riskerar att störas av familj, vänner, telefoner eller annat. Se till att ni bägge två kan ligga bekvämt även under en längre stund om det drar ut på tiden. Inget kan ta bort stämningen som ömmande kroppsdelar eller kramprisk.
Var noga med förspel och ge det lite extra tid så att ni lär känna varandra, både kroppsligt och mentalt. Det underlättar avslappningen och gör kropparna mer mottagliga och redo när det är dags för nästa steg. Under förspelet är det enkelt att integrera kondompåsättning då det är viktigt att skydda sig. Även om det är din första gång är du inte fri från risken att smittas av en rad olika sjukdomar.
Annars kan man göra som jag:
Hon var blond, det är jag säker på. Vad hon heter kan jag inte svara på. Hon kom från, eh... Sverige! Någonstans i mitten tror jag. Mer söderut än Fagersta men inte så hon pratade obegriplig skånska. Vi hade känt varandra i 3-4 hela timmar. Vi hade bägge druckit var för sig i 10 timmar innan vi började prata. Vi pratade över öl, vin och sprit, som sig bör. Det här var i slutet på dag 1 av Hultsfredsfestivalen. Jag åkte alltid ner ett par dagar i förväg för att värma upp. Det blev ett par drag med deodoranten på morgnarna när man vaknade så det började närma sig tre dygn utan en riktig dusch. Vi valde ett litet tvåmanstält som var uppställt på en knölig markplätt med lite besvärliga rötter mitt under sig. Liggunderlaget var en hel centimeter tjockt och borde rimligtvis vara klart tillräckligt. Att dela camp med ett tjog punkare ger upphov till många skratt. En favorit är att rycka tältpinnar när folk gått in och dragit ner dragkedjan omkring sig. Skrattet fastnar dock när man ligger inne i tältet och försöker leta sig ut. Den otroligt heta och ytterst romantiska stunden varade kanske 10 minuter från beslutstagande till "Vi ses kanske imorgon" och alkoholen och polarna där ute lockade igen så man krälade sig ut och knäppte upp nästa öl.
Jag använde åtminstone kondom. Jag är väl inte helt galen heller!?
Låt heller inte ditt sinne vara satt ur kontroll med hjälp av alkohol eller andra droger. Närvaro, både fysisk och psykisk, är viktigt för att du ska kunna avbryta om någonting känns fel. Det är lätt att göra förhastade saker och ta mindre genomtänkta beslut om man är under berusning. Det gör att minnet försämras så att bitar av denna underbara stund kan falla bort och för alltid vara förlorad. Det är en dyr kostnad för några drinkars skull.
När ni väl beslutat er för att gå hela vägen så var noga med hygienen. Det uppskattas av din partner i alla lägen. Rena underkläder, borstade tänder, en nyduschad kropp och nytvättat hår är alltid inbjudande. Var försiktig med starka parfymer då det finns risk för allergiska reaktioner och att doft och smak sitter kvar länge och kan ställa till det när det hettar till.
Hitta en lugn och fridfull plats där ni inte riskerar att störas av familj, vänner, telefoner eller annat. Se till att ni bägge två kan ligga bekvämt även under en längre stund om det drar ut på tiden. Inget kan ta bort stämningen som ömmande kroppsdelar eller kramprisk.
Var noga med förspel och ge det lite extra tid så att ni lär känna varandra, både kroppsligt och mentalt. Det underlättar avslappningen och gör kropparna mer mottagliga och redo när det är dags för nästa steg. Under förspelet är det enkelt att integrera kondompåsättning då det är viktigt att skydda sig. Även om det är din första gång är du inte fri från risken att smittas av en rad olika sjukdomar.
Annars kan man göra som jag:
Hon var blond, det är jag säker på. Vad hon heter kan jag inte svara på. Hon kom från, eh... Sverige! Någonstans i mitten tror jag. Mer söderut än Fagersta men inte så hon pratade obegriplig skånska. Vi hade känt varandra i 3-4 hela timmar. Vi hade bägge druckit var för sig i 10 timmar innan vi började prata. Vi pratade över öl, vin och sprit, som sig bör. Det här var i slutet på dag 1 av Hultsfredsfestivalen. Jag åkte alltid ner ett par dagar i förväg för att värma upp. Det blev ett par drag med deodoranten på morgnarna när man vaknade så det började närma sig tre dygn utan en riktig dusch. Vi valde ett litet tvåmanstält som var uppställt på en knölig markplätt med lite besvärliga rötter mitt under sig. Liggunderlaget var en hel centimeter tjockt och borde rimligtvis vara klart tillräckligt. Att dela camp med ett tjog punkare ger upphov till många skratt. En favorit är att rycka tältpinnar när folk gått in och dragit ner dragkedjan omkring sig. Skrattet fastnar dock när man ligger inne i tältet och försöker leta sig ut. Den otroligt heta och ytterst romantiska stunden varade kanske 10 minuter från beslutstagande till "Vi ses kanske imorgon" och alkoholen och polarna där ute lockade igen så man krälade sig ut och knäppte upp nästa öl.
Jag använde åtminstone kondom. Jag är väl inte helt galen heller!?
tisdag 8 februari 2011
Dag 12 - En fantasi (minst 2000 tecken inkl blanksteg)
Klockan är alldeles för tidigt. Gårdagens optimism om en normal nattsömn visar sig vara förgäves, då mörkret utanför den nerdragna persiennen inte hade behövts skyddas från intrång. Det första påträngande ljuset är fortfarande ett par timmar bort. Bredvid sängen ligger strumporna som två daggmaskar som letat sig över jord under ett varmt sommarregn. Den ena passerar lukttestet och de får en chans till. För första gången under de senaste två veckorna har byxorna klarat av att lägga sig på en stol istället för på golvet. Han kliver i byxorna i samma rörelse som han går ut genom dörröppningen och går fram till köksbänken där laptopen står. Den surrar svagt fortfarande trots att laddaren hänger slappt nedför kanten på bänken. Han fäller upp skärmen och tittar på de tre korta stycken text han lyckades kämpa ur sig under gårdagskvällen. Laddarens sladd kopplas i och locket stängs med en suck och han skakar på huvudet åt sina egna ord. Kylskåpets metalliska handtag är kallt mot handen och kylan blir mer påtaglig då dörren öppnas och lägger rummet i ett gulaktigt sken. Vindpusten från den öppnande dörren och frosten där inne som andas ut i den friska luften gör att den nakna huden på magen knottrar sig. Det han visste långt innan bevisas då hyllorna ekar tomma. Trots vetskapen om att så nästan alltid är fallet går det inte att bryta rutinen att glänta på dörren. Han stoppar handen i byxfickan och känner några skrynkliga sedlar och går mot ytterdörren. En svart huvtröja blir ett perfekt skydd mot vinden och omvärldens insyn. Ytterdörren slår igen med ett ekande ljud i trappen och han påminns om vad klockan är och ångrar att han inte stängde dörren med lite mer försiktighet. Den gamla hissen med en stålgrind som alltid kräver tre försök att gå i lås rör sig så sakta att när man ska neråt är det inte värt mödan. Trappstegen som efter decennier av skosulornas nötande har börjat luta svagt framåt gör att klättrandet ner till markplan känns lite lättare.
Neonskylten till den dygnet runt-öppna dinern syns tydligt vid slutet av gatan, men luften är som bäst vid den här tiden när trafiken ligger i dvala, så han tar en liten omväg. Några enstaka köksfönster har börjat tändas upp och tankarna går till de dubbeljobbande människor som sitter där inne med dagens första stärkande intag av koffein. En lite kylig vind och tveksamheten inför den sömnrufsiga frisyrens moderiktighet gör att den skyddande huvan på tröjan är en perfekt kompanjon under promenaden. Tjugo minuter senare ringer klockan bekant när han öppnar den lätta glasdörren och känner doften av 60 års karaktär och matos i en blandning som mest ger en känsla av trygghet än ett otrevligt intryck. Han nickar till två äldre stamkunder som vänt sig mot dörren när de hörde klockan samtidigt som han fäller ner huvan på sin tröja. All betänksamhet om håret är bortblåst och han utbyter en igenkännande blick med den medelålders kvinnan som skramlar med något i köket. Han slår sig ner i ett lite avskiljt bås och plockar åt sig en servett från hållaren som står på bordet. Kvinnan kommer fram från sitt gömställe med ett leende på läpparna och ett anteckningsblock i handen. Pennan sitter bakom örat men hon låter den vara kvar där.
- "My favourite swede", säger hon både som en komplimang och ett klargörande, "still awake or trying to be the early bird?"
- "One of those nights with interrupted sleep", säger han medan han kliar sig i ena ögat som en dålig mimartist, "as per normal. I'll have one of your standard breakies, and a tall glass of OJ, thanks", säger han utan så mycket som en blick på menyn. Kvinnan, som heter Doris, stoppar ner blocket i fickan på förklädet hon bär och backar ett par steg tillbaka mot köket.
- "Coming right up."
Han får några minuter på sig att se ut genom fönstret och begrunda starten på ytterligare en dag i den stora staden. Den senaste i en rad av miljöombyten. Var han än hamnade fick själen ingen ro. Mönstren upprepade sig och alla de nya intrycken bleknade fort. Trots att varje stopp aldrig varat mer än några månader, eller på sin höjd ett år, så känner han sig berikad av dem alla. Erfarenheterna han samlat på sig och alla olika personer han haft turen att möta under de senaste åren av sitt liv. Hur han äntligen tog sig loss från platsen han hade så svårt att släppa trots att rötterna aldrig växte sig fast eller att näringen inte var tillräcklig för att han skulle blomma ut. Han kan se tillbaka på alla bortkastade år och förundra sig över hur han kunde låta det ske. Nu hade han spenderat några månader i en stad han alltid sett på film och som kändes mer bekant än den han spenderat hela sitt liv i, redan innan han kom fram. Detta var en dröm som han närt i bakgrunden ända sedan tonåren. Det här var målet på resan han påbörjade för alla år sedan. Nu gällde det bara att bryta mönstren han redan börjat skapa här med. Han tittar betänksamt på tallriken Doris kommit över med till hans bord medan han var djupt inne i sina tankar, han tackar utan att titta upp och börjar peta i maten med en gaffel. Smaken finns i munnen utan att ha provsmakat ens. Ytterligare ett mönster som smugit sig på, konstaterar han för sig själv. Bekymrad svär han tyst för sig själv att aldrig mer äta här, kastar sedlarna han har i fickan på bordet och halsar juicen medan han reser sig upp. Han tar farväl av Doris med ett "Sorry." när han ser hur besvikelsen spridit sig i hennes ansikte över hans orörda tallrik på bordet. Klockan ovanför dörren klingar för sista gången i hans öron när han går ut i världen för att göra något ordentligt av sitt liv.
Neonskylten till den dygnet runt-öppna dinern syns tydligt vid slutet av gatan, men luften är som bäst vid den här tiden när trafiken ligger i dvala, så han tar en liten omväg. Några enstaka köksfönster har börjat tändas upp och tankarna går till de dubbeljobbande människor som sitter där inne med dagens första stärkande intag av koffein. En lite kylig vind och tveksamheten inför den sömnrufsiga frisyrens moderiktighet gör att den skyddande huvan på tröjan är en perfekt kompanjon under promenaden. Tjugo minuter senare ringer klockan bekant när han öppnar den lätta glasdörren och känner doften av 60 års karaktär och matos i en blandning som mest ger en känsla av trygghet än ett otrevligt intryck. Han nickar till två äldre stamkunder som vänt sig mot dörren när de hörde klockan samtidigt som han fäller ner huvan på sin tröja. All betänksamhet om håret är bortblåst och han utbyter en igenkännande blick med den medelålders kvinnan som skramlar med något i köket. Han slår sig ner i ett lite avskiljt bås och plockar åt sig en servett från hållaren som står på bordet. Kvinnan kommer fram från sitt gömställe med ett leende på läpparna och ett anteckningsblock i handen. Pennan sitter bakom örat men hon låter den vara kvar där.
- "My favourite swede", säger hon både som en komplimang och ett klargörande, "still awake or trying to be the early bird?"
- "One of those nights with interrupted sleep", säger han medan han kliar sig i ena ögat som en dålig mimartist, "as per normal. I'll have one of your standard breakies, and a tall glass of OJ, thanks", säger han utan så mycket som en blick på menyn. Kvinnan, som heter Doris, stoppar ner blocket i fickan på förklädet hon bär och backar ett par steg tillbaka mot köket.
- "Coming right up."
Han får några minuter på sig att se ut genom fönstret och begrunda starten på ytterligare en dag i den stora staden. Den senaste i en rad av miljöombyten. Var han än hamnade fick själen ingen ro. Mönstren upprepade sig och alla de nya intrycken bleknade fort. Trots att varje stopp aldrig varat mer än några månader, eller på sin höjd ett år, så känner han sig berikad av dem alla. Erfarenheterna han samlat på sig och alla olika personer han haft turen att möta under de senaste åren av sitt liv. Hur han äntligen tog sig loss från platsen han hade så svårt att släppa trots att rötterna aldrig växte sig fast eller att näringen inte var tillräcklig för att han skulle blomma ut. Han kan se tillbaka på alla bortkastade år och förundra sig över hur han kunde låta det ske. Nu hade han spenderat några månader i en stad han alltid sett på film och som kändes mer bekant än den han spenderat hela sitt liv i, redan innan han kom fram. Detta var en dröm som han närt i bakgrunden ända sedan tonåren. Det här var målet på resan han påbörjade för alla år sedan. Nu gällde det bara att bryta mönstren han redan börjat skapa här med. Han tittar betänksamt på tallriken Doris kommit över med till hans bord medan han var djupt inne i sina tankar, han tackar utan att titta upp och börjar peta i maten med en gaffel. Smaken finns i munnen utan att ha provsmakat ens. Ytterligare ett mönster som smugit sig på, konstaterar han för sig själv. Bekymrad svär han tyst för sig själv att aldrig mer äta här, kastar sedlarna han har i fickan på bordet och halsar juicen medan han reser sig upp. Han tar farväl av Doris med ett "Sorry." när han ser hur besvikelsen spridit sig i hennes ansikte över hans orörda tallrik på bordet. Klockan ovanför dörren klingar för sista gången i hans öron när han går ut i världen för att göra något ordentligt av sitt liv.
måndag 7 februari 2011
Dag 11 - Närhet (minst 2000 tecken inkl blanksteg)
När jag ser grupper som bildades för hur många år sen fortfarande ha kvar den speciella typen av band och närhet kan det kännas som en stor del som saknas i mitt liv. Det har funnits en hel hög olika konstellationer där jag varit en del i någon form men det har alltid på ett sätt varit som en sidofigur. Ena foten utanför den innersta kärnan hela tiden. I många fall finns en naturlig förklaring som till exempel med musiken och musikintresset. Jag är totalt omusikaliskt själv men gillar att lyssna på den. Det gör att en naturlig gruppbildning i form av ett band inte är att räkna med. Inom sportens värld var det lite samma sak, det var kul när man var liten och jag provade mig på det mesta, men intresset försvann när det dök upp nya nöjen i tonåren och det var dags att bli seriös i sitt idrottande om man ville fortsätta. Att mina intressen var extremt spridda och spände över nästan alla klassiska personlighetstyper gjorde att jag passade in överallt eller ingenstans. Jag kunde relatera till alla men jag kunde inte bli enbart en av typerna och bli fullvärdig medlem så att säga. Alla såg på mig med olika ögon och jag visste inte själv var jag hörde hemma på grund av det.
Kompisar och kompisgäng skiftade genom alla olika faser man gick igenom i sin ungdom. Jag hittade aldrig rätt. Gled fram mellan grupperna utan att fastna någonstans. Gjorde inte tillräckligt med intryck och brann inte tillräckligt för något. Avsaknaden av ett klassiskt grabbgäng under just tonåren och åren därefter är en sak som jag saknar nu senare i livet. Hur lite jag än var typen som skulle åka iväg till en ö i medelhavet och supa i sju dagar i rad, så är det den typen av närhet och band som aldrig knutits för mig. Jag har åkt på en massa musikfestivaler men med olika folk varje år nästan, och vissa gånger helt själv utan klara band till någon. Att i alla situationer bli presenterad för nya gäng som "en polare från XXX" gör inte att man direkt känner tillhörighet och att man hela tiden har en form av utanförskap. Givetvis lär man känna nytt folk och har kul på plats, men det är inget som man tar med sig hem. Det finns inte de här hemligheterna man har mellan folk man känner. De interna skämten, öknamnen, historierna från tidigare äventyr eller vetskapen om vem som kan hantera en vis typ av skämt och vilka som behöver strykas medhårs.
Det här är samma gäng som senare i livet kommer tillbaka i andra situationer. Det ska fyllas jämnt och det gamla grabbgänget samlas för att späda på åldersnojan. Det vankas bröllop och någon ska fixa svensexa. Jag kommer aldrig att kunna fly undan en PMS-tjurig tjej med ursäkten, "en öl med grabbarna bara".
Kompisar och kompisgäng skiftade genom alla olika faser man gick igenom i sin ungdom. Jag hittade aldrig rätt. Gled fram mellan grupperna utan att fastna någonstans. Gjorde inte tillräckligt med intryck och brann inte tillräckligt för något. Avsaknaden av ett klassiskt grabbgäng under just tonåren och åren därefter är en sak som jag saknar nu senare i livet. Hur lite jag än var typen som skulle åka iväg till en ö i medelhavet och supa i sju dagar i rad, så är det den typen av närhet och band som aldrig knutits för mig. Jag har åkt på en massa musikfestivaler men med olika folk varje år nästan, och vissa gånger helt själv utan klara band till någon. Att i alla situationer bli presenterad för nya gäng som "en polare från XXX" gör inte att man direkt känner tillhörighet och att man hela tiden har en form av utanförskap. Givetvis lär man känna nytt folk och har kul på plats, men det är inget som man tar med sig hem. Det finns inte de här hemligheterna man har mellan folk man känner. De interna skämten, öknamnen, historierna från tidigare äventyr eller vetskapen om vem som kan hantera en vis typ av skämt och vilka som behöver strykas medhårs.
Det här är samma gäng som senare i livet kommer tillbaka i andra situationer. Det ska fyllas jämnt och det gamla grabbgänget samlas för att späda på åldersnojan. Det vankas bröllop och någon ska fixa svensexa. Jag kommer aldrig att kunna fly undan en PMS-tjurig tjej med ursäkten, "en öl med grabbarna bara".
söndag 6 februari 2011
Dag 10 - Din första kyss (minst 1500 tecken inkl blanksteg)
Endast ett par väggar skilde dem åt under ett tidsdödande samtal över MSN i en strid mot klockan som aldrig verkade vilja nå frihetens timma. Utmaningen dök upp på hans skärm, "Hångla lite inne på toaletten?", mitt under en skämtsam diskussion om allt eller inget. Ett skratt bubblade upp, i en reaktion på den oväntade kommentaren, som fastnar halvvägs. Frågorna hopar sig; Hur många procent av detta är allvar? Är det ett av de otaliga test tjejer alltid utsätter killar för? Vad menar hon med detta? Den pågående prestigekampen som varje nystartad bekantskap innebär hade just tagit ett steg uppåt och han var inte beredd att ge henne en så enkel seger, inte så här tidigt. Ytterligare några meningar skickas de emellan medan han tänkte igenom sitt nästa strategiska motdrag.
Testar hon mig ska hon få smaka sin egen medicin, far igenom tankarna medan han öppnar dörren och går de fåtal meter av korridor som leder till rummet där hon sitter. Han lutade sig nonchalant mot dörrkarmen och sa, "Kom då.", och nickade mot dörren mitt emot. Inombords rusade tankarna om vad han skulle ta sig till om hon verkligen reser sig upp, men känslan av att detta var en win/win-situation gjorde att han kunde kontrollera rösten och sitt kroppsspråk tillräckligt mycket för att framstå som självsäker. Hennes ögon spärrades upp i panik och blicken tar en djupdykning ner i marken, innan blicken sakta jobbar sig upp och börjar flacka över lokalen. Lugnet sprider sig ytterligare i magtrakten då han känner hur övertaget återigen skiftar sida då hon, en smula besvärad, vänligt avböjer inbjudan i ett dåligt försök att avväpna situationen med ett skratt. Han yttrade ett "Slipp då." och vände, i hemlighet leende, mot en betydligt stabilare promenad än den hit, tillbaka genom korridoren, till tryggheten i den mjuka kontorsstolen bakom sitt skrivbord. På datorskärmen väntade ett meddelande med informationen, "Du är galen!".
Nyfikenheten kring varandra var etablerad och lade en stark grund till en gryende vänskap. Bägge två hade funnit någon som utmanade dem, som aldrig gav bort något gratis, en person som de direkt klickade med. Något bägge två kände att de varit befriade från under de senaste åren. Inom dem väcktes något insomnat till liv, sömndrucken och yr till en början, men som med tiden strax var tillbaka i forna dagars glans. De levde upp och förgyllde varandras vardag. Tiden på jobbet som tidigare varit just ett jobb flög fram fortare än någonsin och blandades med fritiden. De kommunicerade på en egen frekvens och kunde med ett par diskreta blickar avläsa vad den andra tänkte om saker personer som inte var del av deras enighet pratade om.
Hon bjöd in sig själv på en fika en eftermiddag, utan att riktigt vänta in ett godkännande. Det var bara för honom att nicka och se glad ut, vilket han givetvis var, men kampen de två emellan var fortfarande i full effekt och tillät honom inte att öppet visa det. Så de satt där i soffan och snackade, för en gångs skull helt ensamma, i lugn och ro. Hon med kaffekoppen i handen och han, som fortfarande inte invaggats i kaffedrickandets mystik, nöjde sig med ett glas cola. Samtalet flöt och tiden likaså. Kaffet var slut och colan i botten på glaset var avslagen när de gick ut i hallen för att ta avsked. Hon knöt sina skor och de tittade på varandra och bägge tvekade någon hundradels sekund för mycket för att kramen skulle kännas helt avslappnad. Hon gick men lämnade ändå ett intryck efter sig. Den där kramen kändes väldigt bra efter att deras stelhet lagt sig. Han log när han tänkte på den och gick för att ställa undan hennes kaffekopp. Det enda minnet han hade av henne.
Uppenbarligen hade kaffet smakat tillräckligt gott för han lyckades få henne att vilja komma över på en kopp till några dagar senare, efter att hon enligt prestigekampens alla regler låtsas leta efter en lucka i sitt späckade schema. En lucka fanns där som hon faktiskt kunde slösa bort på honom.
Denna gång satte de sig inte i varsin ände av den stora soffan utan valde två platser som personer som känt varandra en hel livstid skulle välja. Det såg betydligt mer naturligt ut om någon utomstående hade sett dem. När skeden klirrade i en tom kaffekopp och de skulle upprepa proceduren från några dagar tidigare var stämningen både mer avslappnad och mer laddad. Kramen kom betydligt mer naturligt, men när de var på väg att backa ur den frös de med ögonen vilande i varandras. Avståndet dem emellan hade stannat på någon decimeter. Ett avstånd de bägge två kände var alldeles för långt. Bägge två mjukade kvickt upp läpparna genom ett fukta dem med tungspetsen medan deras ljudlösa kommunikation gick från ett frågande till ett konstaterande.
Avståndet de emellan krympte centimeter för centimeter tills läpparna möttes i en lång kyss. En kyss som bevisade så mycket för bägge två. Alla tankar och funderingar var inte förgäves. Känslorna var inte en illusion och precis i den här sekunden var allt perfekt. Han kunde känna hela hennes person bli avslappnad, all form av tvekan försvann från hennes kropp på ett ögonblick, hon var precis i nuet. Hennes reaktion stärkte honom och alla frågetecken var uträtade till utropstecken. Detta var en kyss som frigjorde energi uppbyggd under en lång tid. Han hade aldrig upplevt något liknande förr. Alla tidigare erfarenheter bleknade i jämförelse då han insåg hur det faktiskt skulle vara och kännas. De hade bara varit ett förberedande inför detta ögonblick. Han kände sig lurad av alla läppar han tidigare mött.
Testar hon mig ska hon få smaka sin egen medicin, far igenom tankarna medan han öppnar dörren och går de fåtal meter av korridor som leder till rummet där hon sitter. Han lutade sig nonchalant mot dörrkarmen och sa, "Kom då.", och nickade mot dörren mitt emot. Inombords rusade tankarna om vad han skulle ta sig till om hon verkligen reser sig upp, men känslan av att detta var en win/win-situation gjorde att han kunde kontrollera rösten och sitt kroppsspråk tillräckligt mycket för att framstå som självsäker. Hennes ögon spärrades upp i panik och blicken tar en djupdykning ner i marken, innan blicken sakta jobbar sig upp och börjar flacka över lokalen. Lugnet sprider sig ytterligare i magtrakten då han känner hur övertaget återigen skiftar sida då hon, en smula besvärad, vänligt avböjer inbjudan i ett dåligt försök att avväpna situationen med ett skratt. Han yttrade ett "Slipp då." och vände, i hemlighet leende, mot en betydligt stabilare promenad än den hit, tillbaka genom korridoren, till tryggheten i den mjuka kontorsstolen bakom sitt skrivbord. På datorskärmen väntade ett meddelande med informationen, "Du är galen!".
Nyfikenheten kring varandra var etablerad och lade en stark grund till en gryende vänskap. Bägge två hade funnit någon som utmanade dem, som aldrig gav bort något gratis, en person som de direkt klickade med. Något bägge två kände att de varit befriade från under de senaste åren. Inom dem väcktes något insomnat till liv, sömndrucken och yr till en början, men som med tiden strax var tillbaka i forna dagars glans. De levde upp och förgyllde varandras vardag. Tiden på jobbet som tidigare varit just ett jobb flög fram fortare än någonsin och blandades med fritiden. De kommunicerade på en egen frekvens och kunde med ett par diskreta blickar avläsa vad den andra tänkte om saker personer som inte var del av deras enighet pratade om.
Hon bjöd in sig själv på en fika en eftermiddag, utan att riktigt vänta in ett godkännande. Det var bara för honom att nicka och se glad ut, vilket han givetvis var, men kampen de två emellan var fortfarande i full effekt och tillät honom inte att öppet visa det. Så de satt där i soffan och snackade, för en gångs skull helt ensamma, i lugn och ro. Hon med kaffekoppen i handen och han, som fortfarande inte invaggats i kaffedrickandets mystik, nöjde sig med ett glas cola. Samtalet flöt och tiden likaså. Kaffet var slut och colan i botten på glaset var avslagen när de gick ut i hallen för att ta avsked. Hon knöt sina skor och de tittade på varandra och bägge tvekade någon hundradels sekund för mycket för att kramen skulle kännas helt avslappnad. Hon gick men lämnade ändå ett intryck efter sig. Den där kramen kändes väldigt bra efter att deras stelhet lagt sig. Han log när han tänkte på den och gick för att ställa undan hennes kaffekopp. Det enda minnet han hade av henne.
Uppenbarligen hade kaffet smakat tillräckligt gott för han lyckades få henne att vilja komma över på en kopp till några dagar senare, efter att hon enligt prestigekampens alla regler låtsas leta efter en lucka i sitt späckade schema. En lucka fanns där som hon faktiskt kunde slösa bort på honom.
Denna gång satte de sig inte i varsin ände av den stora soffan utan valde två platser som personer som känt varandra en hel livstid skulle välja. Det såg betydligt mer naturligt ut om någon utomstående hade sett dem. När skeden klirrade i en tom kaffekopp och de skulle upprepa proceduren från några dagar tidigare var stämningen både mer avslappnad och mer laddad. Kramen kom betydligt mer naturligt, men när de var på väg att backa ur den frös de med ögonen vilande i varandras. Avståndet dem emellan hade stannat på någon decimeter. Ett avstånd de bägge två kände var alldeles för långt. Bägge två mjukade kvickt upp läpparna genom ett fukta dem med tungspetsen medan deras ljudlösa kommunikation gick från ett frågande till ett konstaterande.
Avståndet de emellan krympte centimeter för centimeter tills läpparna möttes i en lång kyss. En kyss som bevisade så mycket för bägge två. Alla tankar och funderingar var inte förgäves. Känslorna var inte en illusion och precis i den här sekunden var allt perfekt. Han kunde känna hela hennes person bli avslappnad, all form av tvekan försvann från hennes kropp på ett ögonblick, hon var precis i nuet. Hennes reaktion stärkte honom och alla frågetecken var uträtade till utropstecken. Detta var en kyss som frigjorde energi uppbyggd under en lång tid. Han hade aldrig upplevt något liknande förr. Alla tidigare erfarenheter bleknade i jämförelse då han insåg hur det faktiskt skulle vara och kännas. De hade bara varit ett förberedande inför detta ögonblick. Han kände sig lurad av alla läppar han tidigare mött.
lördag 5 februari 2011
Dag 09 - Något du ångrar (minst 2000 tecken inkl blanksteg)
Ånger är ett extremt stort ord för mig. Jag vet inte om det är någon sjukdom jag har men jag måste alltid gradera in saker och sätta ett värde på ord som används. Ånger är det starkaste ordet som man kan känna kring något val man gjort eller ett minne. Det är flera graderingar som ska passeras innan något blir till ånger. Man kan känna en viss tvekan, gräma sig, besvikelse eller skuld. För mig är det inte synonymer utan de har olika värden i min värld.
Man kan känna ånger för något litet som egentligen är rätt banalt. Det beror på att just i stunden blir det en väldig känslotopp som är stark. Tänker man tillbaka på det några dagar senare är det en bagatell. Att gå med ånger i lång tid kräver att det är något som påverkat en fundamentalt.
Jag bearbetar och analyserar väldigt mycket inombords. Det är få saker som kommer ut i de yttre lagren av värderingsskalorna, speciellt om tiden gått. Det ser jag som en extrem styrka och ett gott personlighetsdrag. Det gör det väldigt svårt för mig just nu då jag inte vill skriva om något trams som ligger färskt i minne och inte kommer att betyda ett skvatt om ett par veckor. En sak som dök upp i sinnet när jag skrev texten om min bästa vän, har jag från och till tänkt väldigt mycket på och det är en av väldigt få saker jag kan klassa som ånger.
I slutet av ett samboförhållande, som var en stor pina vid det laget, kom det fram en del saker som gjorde att mitt förtroende för min partner föll i botten. Det försvann helt till och med. Det var bortom all räddning. Under en filmkväll hemma hos min vän så började vi diskutera någonting och humöret var inte på topp. Det var någonting som hon och min vän skulle göra tillsammans, som jag tyvärr inte minns detaljerna omkring, som gjorde att jag började ifrågasätta henne och hennes intentioner med planerna. När jag gjorde det var givetvis samtidigt som att spotta min vän i ansiktet. Hur illa jag än tyckte om henne vid tillfället och hur lågt förtroendet var så skulle jag givetvis aldrig behöva tvivla på min kompis. Så långt tänkte inte min grumliga hjärna just då. Jag märkte att han reagerade och tog illa upp men jag var fokuserad på tjafset för att riktigt registrera det. Det var först senare när jag som vanligt gick igenom det som hänt i huvudet flera gånger det blev klart för mig.
Jag ångrar givetvis situationen som uppstod och vad som hände, men mest av allt att jag inte snackade ut med honom om det när det blev klart för mig. Relationen oss emellan blev klart påverkad ett tag efter detta, trots det gjorde jag inget. Allt som hände på hemmaplan gjorde att man försökte lura i sig själv att det var därför vi inte hördes av lika ofta och att man var upptagen med det. Så var det inte. Tvärtom var uppbrottet väldigt enkelt och smärtfritt.
Trots att det gått 10 år sedan dess så är det uppenbart något som väcker tankar och känslor hos mig. Kanske finns det tankar och känslor kring detta kvar hos honom med. Är det för sent att be om ursäkt för en sån här sak?
Man kan känna ånger för något litet som egentligen är rätt banalt. Det beror på att just i stunden blir det en väldig känslotopp som är stark. Tänker man tillbaka på det några dagar senare är det en bagatell. Att gå med ånger i lång tid kräver att det är något som påverkat en fundamentalt.
Jag bearbetar och analyserar väldigt mycket inombords. Det är få saker som kommer ut i de yttre lagren av värderingsskalorna, speciellt om tiden gått. Det ser jag som en extrem styrka och ett gott personlighetsdrag. Det gör det väldigt svårt för mig just nu då jag inte vill skriva om något trams som ligger färskt i minne och inte kommer att betyda ett skvatt om ett par veckor. En sak som dök upp i sinnet när jag skrev texten om min bästa vän, har jag från och till tänkt väldigt mycket på och det är en av väldigt få saker jag kan klassa som ånger.
I slutet av ett samboförhållande, som var en stor pina vid det laget, kom det fram en del saker som gjorde att mitt förtroende för min partner föll i botten. Det försvann helt till och med. Det var bortom all räddning. Under en filmkväll hemma hos min vän så började vi diskutera någonting och humöret var inte på topp. Det var någonting som hon och min vän skulle göra tillsammans, som jag tyvärr inte minns detaljerna omkring, som gjorde att jag började ifrågasätta henne och hennes intentioner med planerna. När jag gjorde det var givetvis samtidigt som att spotta min vän i ansiktet. Hur illa jag än tyckte om henne vid tillfället och hur lågt förtroendet var så skulle jag givetvis aldrig behöva tvivla på min kompis. Så långt tänkte inte min grumliga hjärna just då. Jag märkte att han reagerade och tog illa upp men jag var fokuserad på tjafset för att riktigt registrera det. Det var först senare när jag som vanligt gick igenom det som hänt i huvudet flera gånger det blev klart för mig.
Jag ångrar givetvis situationen som uppstod och vad som hände, men mest av allt att jag inte snackade ut med honom om det när det blev klart för mig. Relationen oss emellan blev klart påverkad ett tag efter detta, trots det gjorde jag inget. Allt som hände på hemmaplan gjorde att man försökte lura i sig själv att det var därför vi inte hördes av lika ofta och att man var upptagen med det. Så var det inte. Tvärtom var uppbrottet väldigt enkelt och smärtfritt.
Trots att det gått 10 år sedan dess så är det uppenbart något som väcker tankar och känslor hos mig. Kanske finns det tankar och känslor kring detta kvar hos honom med. Är det för sent att be om ursäkt för en sån här sak?
fredag 4 februari 2011
Dag 08 - Ett ögonblick (minst 2500 tecken inkl blanksteg)
Hur kan det komma sig att det är just i ögonblicken man är som mest närvarande och kreativ? Alla timmar man spenderar med att aktivt söka svar och lösningar är ingenting mot hjärnans egenskap att spinna iväg i ett oändligt spår av associationer i bråkdelen av en sekund. Den som kan låta detta informationsflöde fortsätta och har möjligheten att ta vara på den kan skatta sig lycklig. Tänk dig själv in i en situation som följande;
Du står vid kassan på köpcentret med din korg med dagens förnödenheter. De placeras på bandet i sin korta transformation från en vara till att bli mat, dryck eller någonting annat, genom en pipande streckkodsläsare. Trots att du använt ditt Visa-kort flera tusen gånger så verkar alla affärer ha olika kortläsare och dessutom byta ut dem oftare än vissa varor i butiken som legat där med bäst före-datum längre in i framtiden än du någonsin gjort upp planer. Medan du letar efter springan för chipläsaren eller försöker lista ut vilket håll och riktning just den här modellen vill att du drar din magnetremsa, faller ögonen på Svenska Spels små skyltar för Triss-lotter. Du väger värdet av dina 25 kronor emot chansen att skrapa fram materiell lycka och faller dit för frestelsen och säger åt kassörskan att lägga till en lott innan summan godkänns med ett beslutsamt tryck. Hela din kroppshållning har ändrats eftersom hjärnan redan insett att det här kanske är sista gången du står vid kyldisken och letar efter lågpris på kaviar.
Lotten brinner i fickan i några minuter medan du vandrar hemåt i den lite kyliga luften. När du kommer innanför dörren och fått skala av dig de yttre lagren av beklädnaden, så tar vardagen över igen. Reklamen skräpar ner hallgolvet och de skitiga tallrikarna i diskhon ligger där de låg när du gick hemifrån. Varorna ställs in i kylskåpet på platserna de fått tilldelade sig genom åratals vana av detta verkliga Tetrisspel där man ska få runda burkar att samsas med fyrkantiga tetrapack. Tuberna används som kilar för att få en viss stapel att inte falla samman. Vardagens verklighet har gjort att ditt lilla värdebevis totalt glömts bort.
Två dagar senare när händerna är på skattjakt efter något i din ficka hittas lotten igen och det formas ett litet leende på dina läppar när du minns känslan i affären, samtidigt som du grämer dig lite över att du slösat bort 48 timmar av obeskrivbar lycka. Händerna får fortsätta sin skattjakt men denna gång är målet att hitta en femkrona att skrapa med. Erfarenheten gör att du automatiskt låter enkronorna stanna kvar i det dunkla mörkret av fickornas djup, då de räfflade kanterna gör att de helt och hållet är odugliga att göra ett så här viktigt jobb.
Efter sex skrapade rutor är summorna väldigt olika och tankarna går tillbaka till reklamen som låg på golvet när du kom hem tidigare i veckan. Var det inte en kupong på kaviar på baksidan av den ena, frågar du dig själv. Den sjunde rutan gömmer en andra klöversymbol och genast ser det mycket ljusare ut. Du har två chanser kvar att skrapa, innan ditt nya liv kan påbörjas. Du ser redan ledighetsansökan ifylld och klar framför dig. Du börjar fundera om dina gamla shorts håller en badsäsong till eller om modet ser helt annorlunda ut nu. Vilket som, du kommer inte att behöva fundera över sådana småutgifter om en liten stund. Hur ser det ut på jobbet för din kompis? Han har nämnt att det är väldigt lite att göra just nu. Han borde kunna få ledigt att följa med på en gratisresa.
Isbitarna i din rom och cola kyler din överläpp när du dricker, lite för fort egentligen men du vill slippa en vattnig och varm sista klunk. Berusningen lägger en behaglig dimma över allt och du får lust att prata lite mer än vanligt. Du sträcker på dig och jämför ryggstödet på din köksstol med den vita, lite slitna, där färgen flagnat i solens värme, solstolen du ligger i och blickar ut över sandstranden med kritvit sand. Du påminns att den vitaste sanden egentligen är avföring från en viss sorts fisk som under sin livstid producerar nästan ett ton sand eller nåt liknande.
Den åttonde rutan skrapas och det är ingen klöver. Istället visas en hånfull 25kr upp sig ungefär som den där stora ungen på dagis som alltid sparkade sönder ditt sandslott du spenderat hela rasten med att färdigställa. Hans skugga som kommer glidande över axeln är alltför bekant. Du skyndar dig vidare mot ruta nummer nio och försöker få tillbaka den lite söta smaken av rom i munnen. Du tvekar lite och tittar över alternativen. En klöver ger dig en massa saker du drömt om men inte kunnat köpa med din svältlön. Saker som du i ärlighetens namn egentligen inte hade kunnat utnyttja till fullo på grund av alla timmar jobbet kräver av dig. Klövern ändrar allt! Det finns även två stycken 25kr-symboler men du låtsas inte se dem för vem vill ens tänka den tanken? Myntets kant börjar sakta äta sig inåt och du känner att du slutat andas och hur ögonlocken är uppspärrade till max. Det här är sanningens ögonblick...
Du står vid kassan på köpcentret med din korg med dagens förnödenheter. De placeras på bandet i sin korta transformation från en vara till att bli mat, dryck eller någonting annat, genom en pipande streckkodsläsare. Trots att du använt ditt Visa-kort flera tusen gånger så verkar alla affärer ha olika kortläsare och dessutom byta ut dem oftare än vissa varor i butiken som legat där med bäst före-datum längre in i framtiden än du någonsin gjort upp planer. Medan du letar efter springan för chipläsaren eller försöker lista ut vilket håll och riktning just den här modellen vill att du drar din magnetremsa, faller ögonen på Svenska Spels små skyltar för Triss-lotter. Du väger värdet av dina 25 kronor emot chansen att skrapa fram materiell lycka och faller dit för frestelsen och säger åt kassörskan att lägga till en lott innan summan godkänns med ett beslutsamt tryck. Hela din kroppshållning har ändrats eftersom hjärnan redan insett att det här kanske är sista gången du står vid kyldisken och letar efter lågpris på kaviar.
Lotten brinner i fickan i några minuter medan du vandrar hemåt i den lite kyliga luften. När du kommer innanför dörren och fått skala av dig de yttre lagren av beklädnaden, så tar vardagen över igen. Reklamen skräpar ner hallgolvet och de skitiga tallrikarna i diskhon ligger där de låg när du gick hemifrån. Varorna ställs in i kylskåpet på platserna de fått tilldelade sig genom åratals vana av detta verkliga Tetrisspel där man ska få runda burkar att samsas med fyrkantiga tetrapack. Tuberna används som kilar för att få en viss stapel att inte falla samman. Vardagens verklighet har gjort att ditt lilla värdebevis totalt glömts bort.
Två dagar senare när händerna är på skattjakt efter något i din ficka hittas lotten igen och det formas ett litet leende på dina läppar när du minns känslan i affären, samtidigt som du grämer dig lite över att du slösat bort 48 timmar av obeskrivbar lycka. Händerna får fortsätta sin skattjakt men denna gång är målet att hitta en femkrona att skrapa med. Erfarenheten gör att du automatiskt låter enkronorna stanna kvar i det dunkla mörkret av fickornas djup, då de räfflade kanterna gör att de helt och hållet är odugliga att göra ett så här viktigt jobb.
Efter sex skrapade rutor är summorna väldigt olika och tankarna går tillbaka till reklamen som låg på golvet när du kom hem tidigare i veckan. Var det inte en kupong på kaviar på baksidan av den ena, frågar du dig själv. Den sjunde rutan gömmer en andra klöversymbol och genast ser det mycket ljusare ut. Du har två chanser kvar att skrapa, innan ditt nya liv kan påbörjas. Du ser redan ledighetsansökan ifylld och klar framför dig. Du börjar fundera om dina gamla shorts håller en badsäsong till eller om modet ser helt annorlunda ut nu. Vilket som, du kommer inte att behöva fundera över sådana småutgifter om en liten stund. Hur ser det ut på jobbet för din kompis? Han har nämnt att det är väldigt lite att göra just nu. Han borde kunna få ledigt att följa med på en gratisresa.
Isbitarna i din rom och cola kyler din överläpp när du dricker, lite för fort egentligen men du vill slippa en vattnig och varm sista klunk. Berusningen lägger en behaglig dimma över allt och du får lust att prata lite mer än vanligt. Du sträcker på dig och jämför ryggstödet på din köksstol med den vita, lite slitna, där färgen flagnat i solens värme, solstolen du ligger i och blickar ut över sandstranden med kritvit sand. Du påminns att den vitaste sanden egentligen är avföring från en viss sorts fisk som under sin livstid producerar nästan ett ton sand eller nåt liknande.
Den åttonde rutan skrapas och det är ingen klöver. Istället visas en hånfull 25kr upp sig ungefär som den där stora ungen på dagis som alltid sparkade sönder ditt sandslott du spenderat hela rasten med att färdigställa. Hans skugga som kommer glidande över axeln är alltför bekant. Du skyndar dig vidare mot ruta nummer nio och försöker få tillbaka den lite söta smaken av rom i munnen. Du tvekar lite och tittar över alternativen. En klöver ger dig en massa saker du drömt om men inte kunnat köpa med din svältlön. Saker som du i ärlighetens namn egentligen inte hade kunnat utnyttja till fullo på grund av alla timmar jobbet kräver av dig. Klövern ändrar allt! Det finns även två stycken 25kr-symboler men du låtsas inte se dem för vem vill ens tänka den tanken? Myntets kant börjar sakta äta sig inåt och du känner att du slutat andas och hur ögonlocken är uppspärrade till max. Det här är sanningens ögonblick...
torsdag 3 februari 2011
Dag 07 - Din bästa vän (minst 2000 tecken inkl blanksteg)
Vi har aldrig diskuterat vår vänskap oss emellan, öga mot öga. Jag kan inte minnas att jag någonsin hört honom benämna mig som vän. Tror inte att jag sagt det om, eller till, honom när han hört det heller. Till andra säger jag det hela tiden. Pratar väldigt gott om vår vänskap och om honom som person. Hur viktig den är och hur mycket jag värdesätter både honom och det vi har. Det här är den personen jag alltid kallat vän. Det är inte en polare, kompis eller kamrat. Vän är ordet.
Vad han tycker och tänker om vår typ av vänskap vet jag egentligen ingenting, eller ingenting är fel ord. Efter mer än 25 år kan man nästan börja ana att han inte tycker helt illa om mig åtminstone. Allt jag kan göra är att tro och hoppas att tankebanorna går i samma som mina. Sedan är det upp till mig att försöka vara det jag vill att han ska se.
Varför jag inte säger detta till honom vet jag inte. Det finns ingen förklaring. Jag vill givetvis att han ska veta allt. Inget av det här är hemligheter. Säkerligen skulle det uppskattas med. Om rollerna var ombytta och jag fick höra det skulle jag bli mycket glad. Sen att det inte kommer som en total överraskning från tomma intet spelar ingen roll. Det kanske inte ens behöver sägas, men inget skadligt kan komma av att det blir sagt heller. Detta kanske är en typisk manlig vänskap?
Som personer är vi egentligen extremt olika men ändå så väldigt lika. Vi tycker och tänker inte lika om någonting nästan. Trots det finns det alltid ett litet överlapp på alla fronter där vi kan knyta samman. Oliktänkandet gör sedan att vi har något att prata om snarare än det blir ett hinder. Jag kan inte rå för att han tittar på väldigt usla tv-serier som ett exempel. Det var nära att jag gav upp hoppet helt men han överraskade med att börja gilla ett par vettiga grejer och han fick en tolfte chans att prata serier med mig igen.
Det finns ett uttryck som lyder "A friend will help you move, a real friend will help you move a body." och det stämmer väldigt bra. Har jag förmågan så finns jag alltid där för honom, oavsett vad, när och hur. På samma sätt vet jag att hans nummer är det jag skulle ringa i en knipa, eller en situation då jag behöver en person jag litar på till 100%. Jag skulle inte ens tvivla på det.
Vad han tycker och tänker om vår typ av vänskap vet jag egentligen ingenting, eller ingenting är fel ord. Efter mer än 25 år kan man nästan börja ana att han inte tycker helt illa om mig åtminstone. Allt jag kan göra är att tro och hoppas att tankebanorna går i samma som mina. Sedan är det upp till mig att försöka vara det jag vill att han ska se.
Varför jag inte säger detta till honom vet jag inte. Det finns ingen förklaring. Jag vill givetvis att han ska veta allt. Inget av det här är hemligheter. Säkerligen skulle det uppskattas med. Om rollerna var ombytta och jag fick höra det skulle jag bli mycket glad. Sen att det inte kommer som en total överraskning från tomma intet spelar ingen roll. Det kanske inte ens behöver sägas, men inget skadligt kan komma av att det blir sagt heller. Detta kanske är en typisk manlig vänskap?
Som personer är vi egentligen extremt olika men ändå så väldigt lika. Vi tycker och tänker inte lika om någonting nästan. Trots det finns det alltid ett litet överlapp på alla fronter där vi kan knyta samman. Oliktänkandet gör sedan att vi har något att prata om snarare än det blir ett hinder. Jag kan inte rå för att han tittar på väldigt usla tv-serier som ett exempel. Det var nära att jag gav upp hoppet helt men han överraskade med att börja gilla ett par vettiga grejer och han fick en tolfte chans att prata serier med mig igen.
Det finns ett uttryck som lyder "A friend will help you move, a real friend will help you move a body." och det stämmer väldigt bra. Har jag förmågan så finns jag alltid där för honom, oavsett vad, när och hur. På samma sätt vet jag att hans nummer är det jag skulle ringa i en knipa, eller en situation då jag behöver en person jag litar på till 100%. Jag skulle inte ens tvivla på det.
onsdag 2 februari 2011
Dag 06 - Döden (minst 2000 tecken inkl blanksteg)
Döden har för mig alltid varit en naturlig del av livet. Allting måste komma till ett avslut, så även livet. Slutet är så ofrånkomligt att det inte är värt att förstöra här och nu med att oroa sig över det. Ta vara på tiden du har tillsammans med de levande istället.
I de fall jag har konfronterats med döden har det varit far- och morföräldrar som alla blivit äldre än genomsnittet. Personer som antagligen inte hade många saker kvar att bocka av på sin "bucket list".*
Något många pratar om är sorg när man nämner döden. De sörjer personer hur länge som helst. För mig är sorg en självisk känsla. Den är byggd på din egen förlust. Allt du saknar. Det som gått förlorat i ditt liv och hur det förändrar framtiden. Det har väldigt lite med personen som är borta att göra. Sorg är naturligt och en självklarhet då förlusten är färsk men håller man fast vid den känslan har man gjort ett dåligt val. Minnen, saknad och hågkomst är mycket viktigare. Döden är rent teknisk. Minnet av en person är evigt. Det är något positivt som bör firas istället för att spillas tårar över.
För sex månader sedan kulminerade en mångårig depression i en total kollaps. Jag var extremt nära slutet och inte ens när döden var något som vaggade mig till sömns varje natt var den skrämmande. Istället höll den mig i famnen och väntade att jag skulle somna innan den mjukt la ner mitt huvud på kudden. Den blev min enda trygghet. En symbol för något fridfullt, ett slut på alla tankar, en munkavle på alla röster som ekade i mitt huvud. Det var min bästa vän.
Det här är den enda perioden då jag gjort medvetna val länkade till mitt eget slut. Jag satte upp små projekt för att jag vet att den logiska delen av hjärnan inte skulle vilja lämna något halvt avslutat. Jag skulle läsa alla böcker av en viss författare. Började jag se en ny tv-serie visste jag att jag fick lov att veta hur den slutar. Jag skulle prova alla sorter av någon fabrikörs olika maträtter. Så kunde jag lura mig själv att hålla i några extra dagar eller veckor. På samma sätt valde jag bort att göra färdigt saker som var halvklara. Ett tydligt exempel är en rustning av lägenheten som blev en gigantisk livlina för mig. Varje gång jag gick förbi dörren till vardagsrummet och tittade in visste jag att jag inte skulle lämna lägenheten efter mig i det skicket. En börda jag inte vill lägga på personerna i min omgivning, föräldrar och syskon. Varje steg framåt blev ett steg närmare min egen grav.
* Bucket list är ett uttryck för en lista på saker man vill ha gjort innan man dör. Det kan vara vad som helst som att hoppa fallskärm till att cykla enhjuling. Jag vet inte om det finns någon bra svensk översättning på detta.
I de fall jag har konfronterats med döden har det varit far- och morföräldrar som alla blivit äldre än genomsnittet. Personer som antagligen inte hade många saker kvar att bocka av på sin "bucket list".*
Något många pratar om är sorg när man nämner döden. De sörjer personer hur länge som helst. För mig är sorg en självisk känsla. Den är byggd på din egen förlust. Allt du saknar. Det som gått förlorat i ditt liv och hur det förändrar framtiden. Det har väldigt lite med personen som är borta att göra. Sorg är naturligt och en självklarhet då förlusten är färsk men håller man fast vid den känslan har man gjort ett dåligt val. Minnen, saknad och hågkomst är mycket viktigare. Döden är rent teknisk. Minnet av en person är evigt. Det är något positivt som bör firas istället för att spillas tårar över.
För sex månader sedan kulminerade en mångårig depression i en total kollaps. Jag var extremt nära slutet och inte ens när döden var något som vaggade mig till sömns varje natt var den skrämmande. Istället höll den mig i famnen och väntade att jag skulle somna innan den mjukt la ner mitt huvud på kudden. Den blev min enda trygghet. En symbol för något fridfullt, ett slut på alla tankar, en munkavle på alla röster som ekade i mitt huvud. Det var min bästa vän.
Det här är den enda perioden då jag gjort medvetna val länkade till mitt eget slut. Jag satte upp små projekt för att jag vet att den logiska delen av hjärnan inte skulle vilja lämna något halvt avslutat. Jag skulle läsa alla böcker av en viss författare. Började jag se en ny tv-serie visste jag att jag fick lov att veta hur den slutar. Jag skulle prova alla sorter av någon fabrikörs olika maträtter. Så kunde jag lura mig själv att hålla i några extra dagar eller veckor. På samma sätt valde jag bort att göra färdigt saker som var halvklara. Ett tydligt exempel är en rustning av lägenheten som blev en gigantisk livlina för mig. Varje gång jag gick förbi dörren till vardagsrummet och tittade in visste jag att jag inte skulle lämna lägenheten efter mig i det skicket. En börda jag inte vill lägga på personerna i min omgivning, föräldrar och syskon. Varje steg framåt blev ett steg närmare min egen grav.
* Bucket list är ett uttryck för en lista på saker man vill ha gjort innan man dör. Det kan vara vad som helst som att hoppa fallskärm till att cykla enhjuling. Jag vet inte om det finns någon bra svensk översättning på detta.
tisdag 1 februari 2011
Dag 05 - Din definition av kärlek (minst 1500 tecken inkl blanksteg)
Kärleken är som bäst när den inte finns. När den inte är definierad. När allting är enkelt. Varje möte, varje leende, varje liten vardagsstund. När man måste fundera över eller definiera något blir det direkt en börda eller en uppgift. En känsla som kärlek ska aldrig behöva bevisas genom någon form av checklista. Kärlek ska istället mätas i hur fri man är från krav. Det man säger, det man gör, det man visar, ska komma naturligt och självklart. Om man börjar göra saker med en planerad utgång eller förväntan på något tillbaka blir det något annat än kärlek. Det blir handelsvaror och tjänsteutbyte. Kärlek är helt enkelt samlingsnamnet på allt godhjärtat agerande utan förväntningar. Det är inte en sak som kan produceras. Den kan inte köpas. Det går inte att förfalska kärlek. Kärlek är alltid något rent och vackert. Det är en kraft som inte går att styra. Du blir styrd av dess kraft. Den tar över allting. Kärlekens enda fiende är din egen hjärna.
Exempel på hur kärlek han yttra sig är:
- att inte bli arg när hon tar den extra goda godisbiten i påsen som man i hemlighet har tänkt spara till sist.
- att måla dit en mustasch med hennes vattenfasta mascara efter att hon somnat och vänta in skriket efter första speglingen på morgonen.
- att inte kunna låta bli att le varje gång telefonen piper för ett nyss SMS.
- att skippa det goda vitlöksbrödet på lunchen för att man vet att man inte kommer att kunna låta bli att kyssa henne när man kommer hem.
- att sätta en post-it på den tomma mjölkförpackningen i kylen med texten "Mjölken är slut".
- att aldrig sluta spana in rumpan när man går efter henne upp för trappen.
- att gilla personen som vaknar bredvid en lika mycket som den som somnat där.
- att peta över den sista köttbullen på tallriken till hennes sida med näsan.
- att inte gnälla när hon kliat samma ställe på ryggen i flera minuter för att hon är helt inne i filmen man ser på.
Som en extra bonus bjuder jag idag på en underbar kärleksdikt av Banksy. http://www.banksy.co.uk
Love Poem
Beyond watching eyes
With sweet and tender kisses
Our souls reached out to each other
In breathless wonder
And when I awoke
From a vast and smiling peace
I found you bathed in morning light
Quietly studying
All the messages on my phone
Exempel på hur kärlek han yttra sig är:
- att inte bli arg när hon tar den extra goda godisbiten i påsen som man i hemlighet har tänkt spara till sist.
- att måla dit en mustasch med hennes vattenfasta mascara efter att hon somnat och vänta in skriket efter första speglingen på morgonen.
- att inte kunna låta bli att le varje gång telefonen piper för ett nyss SMS.
- att skippa det goda vitlöksbrödet på lunchen för att man vet att man inte kommer att kunna låta bli att kyssa henne när man kommer hem.
- att sätta en post-it på den tomma mjölkförpackningen i kylen med texten "Mjölken är slut".
- att aldrig sluta spana in rumpan när man går efter henne upp för trappen.
- att gilla personen som vaknar bredvid en lika mycket som den som somnat där.
- att peta över den sista köttbullen på tallriken till hennes sida med näsan.
- att inte gnälla när hon kliat samma ställe på ryggen i flera minuter för att hon är helt inne i filmen man ser på.
Som en extra bonus bjuder jag idag på en underbar kärleksdikt av Banksy. http://www.banksy.co.uk
Love Poem
Beyond watching eyes
With sweet and tender kisses
Our souls reached out to each other
In breathless wonder
And when I awoke
From a vast and smiling peace
I found you bathed in morning light
Quietly studying
All the messages on my phone
måndag 31 januari 2011
Dag 04 - Vad får dig att le i hemlighet? (minst 1500 tecken inkl blanksteg)
Ett av mina allra största nöjen är att driva människor precis till gränsen av deras bekvämlighetsnivå för att se hur de förändras. Att studera människor och hitta deras mönster i tonfall, språkbruk, kroppsspråk och ämnesval är något jag gör medvetet och omedvetet. Det tar inte lång tid för mig att läsa in människor eller situationer. Krafterna användes givetvis även till gott, då jag vet hur dagshumöret för mina vänner är efter några sekunder då man träffas eller hörs av per telefon, efter ett par SMS eller några rader på MSN.
Hjärnan verkar lagra ofantliga mängder av den här typen av information. På bekostnad av saker som namn. Jag kan aldrig komma ihåg namn på folk. Däremot kan jag beskriva situationer eller miljöer de var i väldigt specifikt. Ge mig namnet på en skådis från en film och jag kan sällan placera dem. Ge mig ett yrke personen porträtterat, kläder, relation den hade till andra i filmen eller lista andra filmer de varit med i och bitarna faller på plats.
Ögonblicket då en person går från fullkomlig övertygelse till att börja tvivla är obetalbar. Jag kan leva på det en hel dag. Hur hela deras kropp reagerar som om den suger på en citron. Det kan vara något väldigt enkelt som att motbevisa någon med ren fakta när de är envist tjuriga i sin övertygelse. Detta är mest en knäpp på näsan och inget konstruktivt och är bara kul precis i situationen. Det har inte alls samma värde som när en person genom sina tvivel öppnar upp sitt sinne och faktiskt berikas av det hela. Kan jag få en person att vidga sina vyer är jag nöjd. De behöver inte ändra sina åsikter eller ståndpunkt. Vetskapen att de ser saker från mer än en vinkel gör mig glad.
Jag gör till exempel detta även mot personer som tycker lika som mig. Enbart som tidsfördriv och för min egen behållning. I situationer då jag känner att de inte tänkt ut sina tankar själv utan rapar en allmän uppfattning eller predikar någon annans åsikter eller ord utan att ha förstått saken på djupet eller skaffat sin egen övertygelse på vad de säger.
Hjärnan verkar lagra ofantliga mängder av den här typen av information. På bekostnad av saker som namn. Jag kan aldrig komma ihåg namn på folk. Däremot kan jag beskriva situationer eller miljöer de var i väldigt specifikt. Ge mig namnet på en skådis från en film och jag kan sällan placera dem. Ge mig ett yrke personen porträtterat, kläder, relation den hade till andra i filmen eller lista andra filmer de varit med i och bitarna faller på plats.
Ögonblicket då en person går från fullkomlig övertygelse till att börja tvivla är obetalbar. Jag kan leva på det en hel dag. Hur hela deras kropp reagerar som om den suger på en citron. Det kan vara något väldigt enkelt som att motbevisa någon med ren fakta när de är envist tjuriga i sin övertygelse. Detta är mest en knäpp på näsan och inget konstruktivt och är bara kul precis i situationen. Det har inte alls samma värde som när en person genom sina tvivel öppnar upp sitt sinne och faktiskt berikas av det hela. Kan jag få en person att vidga sina vyer är jag nöjd. De behöver inte ändra sina åsikter eller ståndpunkt. Vetskapen att de ser saker från mer än en vinkel gör mig glad.
Jag gör till exempel detta även mot personer som tycker lika som mig. Enbart som tidsfördriv och för min egen behållning. I situationer då jag känner att de inte tänkt ut sina tankar själv utan rapar en allmän uppfattning eller predikar någon annans åsikter eller ord utan att ha förstått saken på djupet eller skaffat sin egen övertygelse på vad de säger.
söndag 30 januari 2011
Dag 03 - Dina föräldrar (minst 1500 tecken inkl blanksteg)
Delar vi samma funderingar? Delas en stolthet för saker jag åstadkommit? Vilar det en besvikelse på samma områden som jag kan känna dem? Känner de här två personerna mig? Mitt riktiga jag. Vad som gjort mig till den figur jag blivit. Mitt inre. Mina sorger. Vad jag ler åt när tankarna kommer i mörkret innan jag somnar. Hur ärren uppstått på min rygg efter alla knivstötar svikande personer delat ut. Vad som gjort mig lycklig och vilka personer som har inspirerat mig.
Jag har inte delat många skratt eller tårar med mina föräldrar genom åren. De stora händelserna har aldrig diskuterats. Min familj funkar inte så. Det är som om alla relationer går på sparlåga. Rollerna är funna. De som får maskinen att rulla utan större problem. En reparation här, lite smörjande där. Så har tröskverket rullat och fungerat i alla år.
Överallt finns små läckor. Det pyser när trycket ökar. Vi täpper till med bitterhet, med käkarna hårt pressade samman. Trots det är det ingen som tänker tanken att installera en ventil. Istället pressas maskineriet till bristningsgränsen tills någon av delarna går sönder och kräver en ordentlig reparation.
Efter ett större ingrepp kan man ana hur det kunde vara. Då riktas fokus och intresse åt ett och samma håll. En sorts uppvaknande. Gruppen jobbar tillsammans. Detta nyfunna läge varar tyvärr aldrig länge. En efter en faller personerna in i gamla mönster. Servicerundorna kommer mer och mer sällan. Cykeln är tillbaka vid starten och allt börjar om.
Jag har inte delat många skratt eller tårar med mina föräldrar genom åren. De stora händelserna har aldrig diskuterats. Min familj funkar inte så. Det är som om alla relationer går på sparlåga. Rollerna är funna. De som får maskinen att rulla utan större problem. En reparation här, lite smörjande där. Så har tröskverket rullat och fungerat i alla år.
Överallt finns små läckor. Det pyser när trycket ökar. Vi täpper till med bitterhet, med käkarna hårt pressade samman. Trots det är det ingen som tänker tanken att installera en ventil. Istället pressas maskineriet till bristningsgränsen tills någon av delarna går sönder och kräver en ordentlig reparation.
Efter ett större ingrepp kan man ana hur det kunde vara. Då riktas fokus och intresse åt ett och samma håll. En sorts uppvaknande. Gruppen jobbar tillsammans. Detta nyfunna läge varar tyvärr aldrig länge. En efter en faller personerna in i gamla mönster. Servicerundorna kommer mer och mer sällan. Cykeln är tillbaka vid starten och allt börjar om.
lördag 29 januari 2011
Dag 02 - Din första kärlek (minst 2000 tecken inkl blanksteg)
Det orangefärgade sätet som är alldeles för hårt för att ge resenärerna en behaglig resa ser mindre inbjudande ut. Vanan trogen faller valet på en plats där två stolsrader är placerade mot varandra för att få lite extra benutrymme. En av fördelarna med att kliva på tåget vid en ändhållplats. Fötterna kan vila mot sätet på andra sidan för en mer avslappnad resa. Till en början åtminstone, tills tåget börjar fyllas upp med sömniga skolelever och man tvingas ta ner fötterna.
Det rytmiska ljudet från rälsens skarvar överröstas av de skallrande plexiglasdörrarna mellan tågets sätessektioner som vibrerar vid varje stöt. Dörrar som inte fyller någon funktion då de aldrig stängs av någon. Deras enda uppgift verkar vara att hålla folk vakna så de inte missar sina stopp.
Den sista mellanlandningen på resan kommer 45 minuter in och vid det laget är jag kroppsligt slut av sätenas omilda behandling på kroppens mjukdelar och mentalt bedövad av dörrarnas form av kinesisk tortyr. Ett stopp som gjorts många gånger förr och som mest registreras undermedvetet. Ögonen söker av folkmassorna utanför fönstret som på rutin, för en chans att se någon jag känner. Då ser jag henne. Hon står och väntar på det mötande tåget som går tillbaka till min startplats. Mina ögon fastnar, hjärnan vaknar ur sin dvala och lederna mjuknar upp.
Det utmärkande är helheten. Den ser komplett ut. Så enkel och odramatisk. Perfekt och okomplicerad. Håret som når nästan ner till midjan. De slarvigt knutna Dr. Martens-kängorna som ger ett lite klumpigt intryck med långa, nerhasade strumpor i. En svart kjol som knappt syns under en för stor, urtvättad, svart t-shirt med ett bandnamn på. Ett namn som knappast fått större publicitet än en egenproducerad 7" vinylsingel, med ett omslag uppkopierat på någon förälders jobb, som säljs efter en bejublad spelning på en trång och svettig fritidsgård. Över tröjan sitter en svart skinnjacka som ser en aning för varm ut i det här vädret. Någon ropar någonting och hon tittar nyfiket upp så att jag får se hennes stora bruna ögon och jag är förlorad...
Det rytmiska ljudet från rälsens skarvar överröstas av de skallrande plexiglasdörrarna mellan tågets sätessektioner som vibrerar vid varje stöt. Dörrar som inte fyller någon funktion då de aldrig stängs av någon. Deras enda uppgift verkar vara att hålla folk vakna så de inte missar sina stopp.
Den sista mellanlandningen på resan kommer 45 minuter in och vid det laget är jag kroppsligt slut av sätenas omilda behandling på kroppens mjukdelar och mentalt bedövad av dörrarnas form av kinesisk tortyr. Ett stopp som gjorts många gånger förr och som mest registreras undermedvetet. Ögonen söker av folkmassorna utanför fönstret som på rutin, för en chans att se någon jag känner. Då ser jag henne. Hon står och väntar på det mötande tåget som går tillbaka till min startplats. Mina ögon fastnar, hjärnan vaknar ur sin dvala och lederna mjuknar upp.
Det utmärkande är helheten. Den ser komplett ut. Så enkel och odramatisk. Perfekt och okomplicerad. Håret som når nästan ner till midjan. De slarvigt knutna Dr. Martens-kängorna som ger ett lite klumpigt intryck med långa, nerhasade strumpor i. En svart kjol som knappt syns under en för stor, urtvättad, svart t-shirt med ett bandnamn på. Ett namn som knappast fått större publicitet än en egenproducerad 7" vinylsingel, med ett omslag uppkopierat på någon förälders jobb, som säljs efter en bejublad spelning på en trång och svettig fritidsgård. Över tröjan sitter en svart skinnjacka som ser en aning för varm ut i det här vädret. Någon ropar någonting och hon tittar nyfiket upp så att jag får se hennes stora bruna ögon och jag är förlorad...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)