Dag 30 - Le Grand Finale (minst 5000 tecken, fiktion)

Gunvor småsprang upp för trappstegen till övervåningen för att väcka tonårssonen som borde varit på väg till skolan redan. Tre snabba knackningar på den stängda dörren utan respons, så hon klev in och ryckte lite i täcket.
-Upp med dig nu, du är redan sen. Jag åker till jobbet strax men jag gjorde ett par smörgåsar som står på köksbordet. Jag vill höra livstecken från dig innan jag åker.
-Mhmm... Ut med dig nu, hördes halvt kvävt av kuddens tyg.
-God morgon på dig med, halvsjöng hon falskt som svar. Hon gick ner och drack ur det sista ur tekoppen, ställde den i diskhon och lyssnade efter steg från övervåningen. När hon hört några hasande steg och toalettdörren slå igen såg hon uppgiften som löst, tog sin väska och gick ut till bilen och körde mot banken där hon jobbat ända sedan hon gick ut skolan för fler år sen än hon ville säga högt.

Microvågsugnen plingade till och Kajsa provade om vällingen höll rätt temperatur. Det var frukostdags för lilla Harry som satt och sparkade förväntansfullt i sin babysitter. En skön paus där hon fick några minuter att planera dagen och alla ärenden hon behövde uträtta. Det skulle bli en lång promenad men vädret såg skönt ut och hon trodde det skulle bli mer jobb att böka med bilbarnstolen för varje stopp. När barnet var mätt och belåtet letade hon fram sina gamla träningsskor ur garderoben, de var så ingångna att hon skulle slippa få ont under vandringen. Kajsa satte sig vid köksbordet med en hel hög kuvert från Harrys dop. Hon började samla kontanterna alla kära vänner och släktingar gett bort i present. Det kunde vara problematiskt att hitta tid för sådant men idag var dags att skaffa ett sparkonto åt sonen.

Det svarta skinnet i fåtöljen var kallt och skönt genom det tunna t-shirttyget och mot de delarna av låren som hans boxerkalsonger inte täckte. Niklas satt tillbakalutad med ena foten uppe på vardagsrumsbordet och ögonen stängda. Man kunde lätt tro att han sov men sanningen var en helt annan. Det hade varit mycket länge sedan han känt sig så här vaken. Kroppen satt på helspänn men nu försökte han stänga omvärlden ute för en stund för att gå igenom sina uppgifter en extra gång.
I tamburen stod fyra par militärkängor med kamouflagebyxorna redo att kliva i i en enda rörelse som om de vore brandmän på utryckning. Niklas reste sig upp och gick ut i köket där hans tre polare satt ovanligt tysta och tittade på varandra. Situationen var plötsligt väldigt verklig och ingen ville förstöra stämningen i det här kritiska läget. Han kunde inte sätta sig ner bland de andra på grund av adrenalinet som ökat successivt under den senaste timman. De två minuterna inne i vardagsrummet hade varit nog.
-Dags att dra, upplyste och beordrade han utan att invänta svar. Han klev i sina kängor, drog upp byxorna och drog hängslena över sina axlar i samma rörelse som han öppnade ytterdörren och gick mot den mörkblå Saaben på gården. De andra följde efter utan att säga ett ord, alla var fullkomligt klara över sina roller och vad som förväntades av dem. I bagageluckan låg fyra svarta jackor, alla av samma modell och utseende. Fickorna buktade ut där de tunna skinnhandskarna och skidmaskerna låg. De klädde på sig allt utom skidmaskerna innan Niklas delade ut vapnen som hade legat gömda under kläderna.
-Jag gick igenom alla fyra noggrant igår, alla är felfria så gör inget dumt med dem på vägen dit.
Nästan fem kilo kall metall i formen av en AK5:a kändes tung i handen men allt de representerade smittade av sig på alla fyra som kände sig starkare och mäktigare än vanligt och vikten blev en barnlek just nu. Axelstöden fälldes in för diskretare förvaring medan de intog sina uppgjorda platser i bilen. Saaben startade på första försöket och rullade på bra på vägen in mot stadens kärna.

Gunvor tittade på den stora klockan på väggen inne på banken och konstaterade för sig själv att dörrarna låstes upp efter en minut. Hon rättade till sin stol, kollade att gratiskalendrarna inte tagit slut och att hon hade pennor tillgängliga. Nummerlapparna och det digitala systemet med siffror ovanför de olika kassorna överensstämde. Samma sekund hon insåg att hon var redo hördes klicket när de automatiska låsen gick upp. Det tog några minuter innan de första kunderna kom in. Efter ett tag hade en mindre kö byggts upp bestående av ett par äldre damer, en ung tjej med barnvagn och en medelålders herre i strikt klädsel. Inte tillräckligt många för att Gunvor skulle behöva be någon kollega öppna nästa kassa. Hon fick skynda sig lite extra utan att förlora sin klanderfria service.

Svetten hade bildat små droppar på ryggen när Kajsa närmade sig banken. Hon knuffade barnvagnen framför sig och fick ta en liten omväg på gräset på grund av en underligt parkerad mörkblå bil. Hon såg att bilen var full av folk och tänkte att de säkert bara släppt av eller hämtat någon när de ställt sig så konstigt. Hon var i full språng och hade redan checkat av flera av sakerna på listan hon skapat i sitt huvud. En man i kostym var vänlig nog att hålla upp dörren åt henne så hon slapp bekymret med barnvagnen. Han följde efter henne in och Kajsa kände sig lite dum när hon tog nummerlappen före honom.
-Vi kan byta, du var faktiskt här först, upplyste hon artigt.
-Nej, glöm det. Jag har ingen brådska och det kan ta lite tid att lösa mina bekymmer, log han tillbaka. Hon tackade och gick några steg bort och lämnade ingången öppen för fler kunder. Det var ett par äldre damer före henne i kön men beslutet att komma tidigt på morgonen kändes bättre och bättre. Det ska nog gå fort det här, tänkte hon och njöt av svalkan inne på banken.

Bilens förare ställde sig en bit ifrån banken men där de hade uppsikt över ingången. Allting blev stilla i några sekunder medan de såg sig omkring om läget var lugnt. Så här tidigt på dagen brukade det inte vara mycket rörelse i det här området, vilket stämde även denna dag. Niklas grävde fram skidmasken ur fickan och skulle precis till att dra den över huvudet när något han såg i ögonvrån fick honom att frysa alla sina rörelser. En barnvagn och en tjej som tittade rakt in i bilen. Detta var inte bra och han undrade om hon kunde se deras ansikten genom rutorna eller om solen bländade tillräckligt mycket för att förvandla de till mörka figurer. Hon fortsatte utan att verka reagera på något så Niklas andades ut för en sekund. Alla fyra drog på sig skidmaskerna, fällde ut axelstödet på karbinerna och osäkrade sina vapen. Adrenalinet pumpade och hjärtat slog trippelslag.
-Nu kör vi! skrek Niklas till chauffören som med ett vrål körde de sista metrarna fram till bankens entré. Föraren stannade utanför och höll koll medan Niklas skuggade sina två kumpaner i hälarna. De vräkte upp dörrarna och en av personerna framför Niklas går åt vänster mot en yngre tjej med barnvagn som gråtande lägger sig ner, den andra åt höger mot ett par gamlingar som inte riktigt förstår vad som händer. Han själv springer fram mot den ensamma kassörskan med vapnet i beredskap och fingret på avtryckaren.
-Inga dumheter så är det här avklarat utan problem, förstått? instruktionsfrågar han med den mest hotfulla stämma han kan frammana under adrenalinruset. Han hoppade över kassadisken, tvingade ner den medelålders kassörskan på golvet och slet av henne nyckelknippan som hängde från hennes bälte.

Innan någon hann göra något mer kom ett gigantiskt starkt ljussken som bländade allihop. De hann precis reagera på det när tryckvågen förintade allt i sin väg och lämnade inte mycket annat än radioaktivt damm kvar för eftervärlden att dra slutsatser omkring.
I Nordkorea ekar det elaka skrattet ut över palatsets alla rum där Kim Jong-il sitter och ser nyheten kablas ut över världspressen på landets enda tv med förbindelser till omvärlden. Han kände sig otroligt nöjd med sin sista insats som ledare för landet innan han lämnade över till sin son.

THE END

Dag 29 - Min uppdragsgivare (max 2000 tecken inkl blanksteg)

Kristin, Kristin, Kristin... Vad ska man säga om denna människa? Vår vänskap skulle platsa i vilken dagtidssåpa som helst. Det har varit turer hit och dit och vi har gått igenom hur mycket som helst både tillsammans och var för sig. Hon är den person som vet precis allt om mig. Vissa saker bara i lösa drag för att de skett då vår kontakt varit väldigt sporadisk, men grunderna till allt vet hon. Vissa perioder har vi suttit i telefon flera gånger per vecka, skickat ett par tusen sms fram och tillbaka, utbytt mail, för att sedan knappt prata på sex månader.

Vi har hela tiden haft en kontakt som egentligen ligger djupare än vänskap men vi har aldrig fått chansen att utforska den tillsammans. Vi har levt i total osynk när det kommer till den biten. När jag har varit singel har hon varit i ett förhållande och tvärtom. Vi har bägge gått och trånat efter varandra i perioder för att sedan tvingas trycka undan känslorna för att det inte är läge och den andra har varit bunden med någon annan.

De senaste 2-3 åren har kontakten varit väldigt dålig då det har varit fullt upp med barnaavlande på hennes front och jag med mitt mående. För ett par månader sen insåg vi bägge att vi saknade vänskapen och hur mycket den har gett oss. Hur värdefullt det är att ha en person som vet allt och som man kan dela med sig till. Vi har skött oss duktigt och hörs varje dag, speciellt nu när hon tvingas ge mig ett ämne. Vi får väl se vad som händer efter imorgon!

Dag 28 - Om tio år (fritt antal tecken)

Dörren gick upp med ett pip då hålkortet fyllt sin funktion. Fredrik knuffade upp dörren med sitt knä och greppade handtaget på resväskan. En förvånansvärt frisk doft slog emot honom, trots att rökning var tillåten på det här hotellet. Samma blå heltäckningsmatta som följt honom från foajén upp genom hela trappen, fortsatte in i rummet och gömde sig under den enda sängen som stod längsmed väggen. Han rullade in den stora väskan i utrymmet mellan sängen och en träfärgad garderob som inte alls passade in med resten av färgtemat. Axelväskan lyfte han över huvudet och lade på det lilla arbetsbordet som såg ensamt ut bredvid den andra långväggen. Trots att rummet var ganska litet, sparsamt inrett och långt ifrån lyxigt kändes det helt ok. Han hade inte lagt sig till med några storslagna vanor eller krav trots att han närmade sig 45 i ett rasande tempo.
Fredrik satte sig ner på sängen och studsade lätt ett par gånger för att prova hårdheten och fjädringen i madrassen. Kanske var den lite för mjuk, men så fort han sparkat av sig sina skor och lade sig ner för att sträcka ut kroppen, efter att ha varit på resande fot i rätt många timmar nu, följde madrassen kroppskonturen riktigt trivsamt. Han flätade samman händernas fingrar bakom nacken och tittade upp i taket i ett försök att göra sig hemmastadd i sina tankar då det här lilla rummet skulle vara hans hem de närmaste månaderna. Den friska doften som överraskat honom när han kom in blev nu plötsligt brutalt överfallen av en sur och otrevlig odör. Näsan vred ihop sig i en grimas och ögonen letade sig ner mot golvet där bovarna i dramat stod. Alla timmar på tåg och flyg med fötterna instängda i de trånga skinnskorna hade gett en kemikalisk reaktion som hans gamla kemilärare garanterat hade underkänt. Den enda lösningen var att resa sig upp och öppna dörren till den franska balkongen som gömde sig bakom de långa gardinerna. Så fort världen utanför letade sig in i rummet var stämningen som förbytt. Livet där ute fyllde upp rummet och gjorde det till en del av omgivningen. Ljud och ljus gjorde att de vita väggarna kom till liv. Flera hundra dofter bytte ut stanken från skorna medan han stod och tittade ut över en liten del av den stora staden.

Mätt och stinn efter hotellfrukosten var han nu tillbaka på rummet och ställde stolen till rätta framför arbetsbordet. Stolen var inte direkt skön men det hjälpte honom att ta korta pauser lite oftare, något som var ett problem då han hade väldigt lätt att fastna i sitt arbete och bli sittande i timmar trots att kroppen sagt ifrån. Ur det svarta mörkret på skärmen kommer ljuset tillbaka och ger liv åt tekniken med ett surr. Med ett simpelt klick öppnade Fredrik textdokumentet som ännu inte fått något namn. Han ville inte sätta gränser för var texten kunde ta vägen så här tidigt i processen. Tanken var att det han startat skulle bli den alltid så svåra andra boken efter debutromanen som kom för två år sedan. Ingen kioskvältare men den hade sålt hyfsat för att vara en debut av en okänd författare och gjort att förlaget trodde tillräckligt mycket på det han nu satt och försökte få ur sig. De hade betalat ut ett generöst förskott som täckte resan och hotellvistelsen han tagit sig an med råge. Fredrik tog det som ett betyg på att det fanns något att erbjuda i hans alster. Han lät fingrarna dansa sin envisa balett över tangenterna och utanför fönstret vaknade staden till liv. Det gav ett intressant bakgrundsljud och han kände livet fullkomligt sprudla igenom honom och vidare ut i hans ord på den kallt lysande skärmen.

Ljudet från telefonen som vibrerade mot det hårda träet i skivan på skrivbordet skrämde honom lätt där han satt djupt försjunken i sin egen koncentration. Planen att slippa bli störd genom att ha den ljudlös visade sig gå i kras då han valt fel underlag att lägga den på. Meddelandet gjorde att ett leende letade sig fram och han tyckte till och med att det var skönt att bli störd ett tag. Det var ett meddelande fyllt av kärlek och längtan från de han lämnat där hemma i Sverige. Endast tre dagar hade passerat sedan Fredrik kysst sin sambo adjö på Arlanda och torkat bort en ensam tår som letade sig nedför hennes kind med tröjärmen. Den evighetslånga kramen han fått och gett sin lilla son letade sig fram i minnet när han läste namnet i meddelandet. Avskedet hade gått ovanligt enkelt, troligen på grund av alla flygplan som verkade fascinera betydligt mer än pappas trista figur. Dagarna sedan dess hade gått fort och Fredrik hade inte förrän denna stund riktigt fått eller tagit tillfälle att längta efter dem. Känslan som brusade upp inombords blev viktig att bevara så han beslutade sig för att ta en promenad i vårsolen för att samtidigt få lite liv i benen igen.

Solen värmde skönt i ansiktet där han satt avslappnat lutad mot ryggstödet på en bänk mitt i smeten. Folket for förbi i sin eviga strävan att hinna i tid till något obetydligt. Övertaget han kände mot personerna som jäktade fram med kaffet i ena handen och mobilen i den andra var gigantiskt. Under armarna satt tidningar fastklämda och lämnade små spegelvända avtryck på skjortor och tröjor i samma takt som vårsolen och stressen fick kroppsvärmen att öka. Lugnet Fredrik kände inombords blev tydligare i kontrast mot det som utspelades framför hans ögon. Trots det behövde han det här. Det fanns inspiration kring varje gathörn och stannade man bara till kom den serverad som på ett löpande band. Varje par ögon, varje sliten ryggsäck med flaggor i alla möjliga färger ditsydda, alla par skor som drev folk framåt hade en historia att dela med sig av. Under tre minuter hörde man fler språk och dialekter än man hört under den första halvan av hela sitt liv. Det var en levande puls som gick igenom allt, inte alls som hemma där det mest kändes som en pacemaker var i kontroll och alltid tickade på i samma takt. Det kändes som en färskvara trots allt. Tillvänjning sker fort och lever man i det här dag ut och dag in uppskattas det inte på samma vis eller med samma djup. Han skattade sig själv otroligt lycklig att kunna känna värde i och ha tillgång till bägge sidor av myntet.

Orden flödade ur honom under eftermiddagen och avbrottet i solen gjorde precis vad det skulle. Ljudet som repriserades från morgonen skrämde honom minst lika mycket den här gången, med skillnaden att det inte upphörde. Fredrik hade lagt telefonen på samma ställe som sist, när han kom tillbaka efter sin utflykt. Siffrorna på displayen var okända och verkade vara ett lokalt nummer. Det var bara två ställen han visste att han gett ut sitt nummer till. Beskedet han fick när han till slut svarade var positivt och förvånande på en och samma gång. Ordern han lagt hos juveleraren på vägen från flygplatsen till hotellet under första dagen var redan klar. Den enda förklaringen han kunde tänka ut över servicen var att det var en stad där många resande personer gjorde impulsköp. Samtalet ställde till det i huvudet, gjorde det omöjligt att gå tillbaka till arbetet med boken. Tankarna for omkring som en studsboll släppt från hög höjd. Det var lika bra att gå ut och få det överstökat för det skulle inte bli många ord skrivna om han stannade hemma ändå.

Partystämningen på gatorna letade sig in genom balkongdörren som stod på glänt. Fredrik låg på sängen med en liten svart ask med locket uppfällt vilande på bröstet. Han hade tittat på ringen som fastfrusen i närmare en timma och registrerade inte ens ljuden utifrån. Tankarna hade fortfarande inte lugnat ner sig sedan tidigare. De hade gått från att vara sporadiska, lösryckta och svårkontrollerade till att mest handla om ren logistik nu. Han tänkte på biljetterna som de köpt tillsammans hemma i Sverige. Hur de pratat länge om det första planerade besöket och allt man kunde göra här nere. Det skulle bli ett skönt avbrott med en långhelg tillsammans både för honom från skrivandet och för henne från sitt slitiga jobb där hemma. De hade bokat in sig på ett annat hotell än det han bodde och jobbade ifrån. Ett betydligt lyxigare och finare, i ett rum med plats för mer än en person. Fredrik såg det som en minisemester trots att han redan var på plats.
Det var lite mer än två veckor kvar men det kändes som en evighet nu när nästan allt var färdigt och förberett. Hur han skulle fria hade han inte bestämt än. Inte var heller. Det fick tiden tillsammans avslöja. Låta stämningen avgöra läget. Vilken av alla platser de skulle besöka som var bäst lämpad hade han ingen aning om. Magkänslan kunde han lita på, det visste han av erfarenhet. Samma magkänsla hade länge talat om för honom att han hittat rätt person. Tidigare i livet hade det där med giftermål mest känts som en romantisk gest och en tradition, en barndomsutopi alla växer upp med. Mamma, pappa, barn som man lekte när man var liten. Det hade aldrig haft någon större betydelse för honom. Nu låg han här med en dyr ring och var helt uppslukad av allt. Helt säker på att det här var på riktigt. Det här var för evigt och det skulle han göra klart för henne med. Fredrik slog igen locket på asken, lade den på golvet bredvid sängen, släckte lampan och stängde ögonen för att komma en dag närmare kärleken.

Dag 27 - Min favoritdrog (max 3500 tecken inkl blanksteg)

Det finns en drog som passar mig och min personlighet väldigt bra. Den ändrar på många, till och med de flesta, av de områden jag kan känna att jag har problem med. Både rent praktiskt och saker jag håller tillbaka av egen kraft. Där många års vanebildande på grund av en skev självbild och dåligt självförtroende och dåliga erfarenheter har gjort att jag sätter upp mina murar och klipper av lite för tidigt. Det är nästan som om drogen är skapad för att rätta till just mig, vilket är ganska skrämmande på samma gång.

Den förminskar rädsla, oro och osäkerhet, vilket är något som jag bär med mig in i varje situation i stort sett. Den ger glädje, till och med eufori i vissa fall. Den gör att du känner dig bekväm, närmare och välkommen hos folk omkring dig, något jag inte känt någon gång under hela mitt vuxna liv. Energin ökar och du vill prata med andra, istället för att som normalt tycka det är en stor plåga. Du får en inre ro, accepterar och får en ökad förståelse för både dig själv och andra, och världen runt omkring. Empatin växer, du knyter starka band, känner kärlek och visar det gärna genom kramar och fysisk kontakt. Viljan kan infinna sig ganska tidigt även i normalt tillstånd, men innan jag arbetat mig fram till att känna och visa det har det gått väldigt lång tid. En annan positiv sida är att den höjer smärttröskeln, vilket är perfekt mot mitt kroniska ryggskott jag släpat runt på i flera år.

Det låter otroligt men detta medel finns faktiskt. Det heter MDMA. Allmänheten känner den bättre som ecstasy men på grund av pillrens utveckling genom åren så är det väldigt få som nu för tiden innehåller spår av MDMA. Gör de det är det till låg procent. De piller som de flesta ser framför sina ögon när de hör namnet är alltså inte riktigt rätt. De består ofta av medel och blandningar som påminner om effekterna hos MDMA men oftast kommer med värre bieffekter eller biverkningar. Att det skiljer sig så mellan piller och piller gör doseringen extremt svår. Detta är förklaringen till nästan alla skräckexempel som visas i media och som skrämselpropaganda.

Det kan låta underligt men min favoritdrog är en drog jag aldrig provat. Mycket just för att den är så positiv. Trots att den inte ger någon form av fysiskt beroende alls så kan den positiva upplevelsen göra att man får svårt att inte vilja uppleva den igen. Speciellt när vardagens tyngd ligger över en. Så att ta det steget när man som jag varit inne i en lång depression gör kontrasterna lite för stora. Därför får det vänta tills den dagen jag är lycklig och mår bra och antagligen inte kommer att ha vare sig lusten eller behovet. Ibland är det nyttigt att vara vetgirig och metodisk istället för spontan och avslappnad.

Dag 26 - Ett ögonblicks tvekan (max 3000 tecken inkl blanksteg)

Min inre dialog känns väldigt orättvis. Jag tror att den positiva delen är dövstum och extremt kortväxt. Negativa sidan däremot; stor, stark, burdus och med en rejäl megafon i sin arsenal. Den vitklädda ängeln på den ena axeln står där obetydlig och viftar på teckenspråk, förgäves visar det sig då jag ändå inte förstår ett skvatt av det. På andra axeln står istället den onda djävulen och vrålar för fulla lungor rakt in i örongången. Om jag försöker låtsas som den tinnitus hans senaste utspel sannolikt borde varit uppbåd till, gör att jag inte hör honom har han sin vassa treudd att stöta in i halsens sida för att få uppmärksamhet. Där sitter man och gnider handen mot ett ömmande sår och ser ut som man blivit biten av en vampyr med tandställning.

Ibland fungerar min logiska hjärna som den ska och klarar av att lösa saker utan att försöka ta hjälp av de här två figurerna som alltid är redo att ge en hjälpande hand. Sen finns de gånger då en hundradel sekunds tystnad uppstår. Då är de där som ett par kobror och hugger. Då är kampen förlorad och man vet att inget vettigt kommer att komma ut ur diskussionen som följer. Djävulen tar över fullständigt och målar upp mardrömsscenario efter mardrömsscenario. Leker associationslekar och spinner ett nät av hemskheter och länkar allt samman på ett sätt som gör att det känns fullt naturligt. Småsaker blir till gigantiska projekt som kan suga energi i flera dagar. När det väl är dags för det planerade är man så slutkörd inombords att man bara är en spillra av sitt forna jag.

Det är därför spontanitet är viktigt för mig. Jag vill inte ha tid över att tänka. Det får inte bli tyst, inte ens för att hitta andan. Ge mig aldrig chansen att gå igenom alla möjligheter, då blir inget gjort eftersom jag då blivit övertalad av djävulen att det kommer leda till hemskheter. Det gör att jag letar efter just dem och de finns alltid där. Rycks jag istället ur mitt normala tillstånd, som är något av en halvdvala, hinner inte dessa funktioner riktigt slå igång. Sitter jag i situationen redan när det hemska händer behöver jag bara bearbeta det en gång och då blir det inte betungande på samma sätt. Om samma situation uppstår där jag fått tid att tänka så har jag redan gått igenom allt fem gånger och det jag visste blir bevisat gång på gång.

Dag 25 - Älskar, älskar inte (max 5000 tecken inkl blanksteg, fiktion)

De små sakerna tuggade sakta i sig hennes innanmäte. En bit här och en bit där. En långsam process, omöjlig att stoppa. Glupskt svaldes nästa tugga och tomheten spred sig. Allting verkade vara förbytt. Inget var som förr, men ändå var hon trött på allt det monotona i nuet. Hur var det möjligt? Det var inte så här det skulle bli. Ett löfte från långt tillbaka som sakta förlorat sin mening. En gång hade det sagts med hundraprocentig övertygelse och hon hade trott på det till samma grad. Övertygelsen hade blivit förbytt till något som kändes som en utmaning. Hennes tilltro var förvandlad till en ifrågasättande misstänksamhet.

Bilden hon målade upp i sitt minne skapade ett porträtt av hans arm som alltid låg omkring hennes axlar, hennes midja eller över hennes ben beroende på hur hon valde att placera sig i soffan. Aldrig utan en form av fysisk kontakt med någon del av honom. Det fanns en närhet, en närhet så påtaglig att hon ibland trodde att de blivit ett. Nu satt hon ensam i soffan under en filt som enda värme, istället för hans kropp att luta sig emot. Hon hörde honom göra något i ett helt annat rum och tänkte på hur stor skillnad det blivit på bara ett par år. Hur armen mer och mer sällan knöt sitt band med hennes kropp och hjärta. En gång i tiden gick det aldrig mer än fem minuter från att hon satte sig ner tills han kom gående och slog sig ner bredvid henne. Det här var tredje kvällen i rad hon suttit ensam i timmar.
Hon räknade alla timmar hon legat med huvudet mot hans bröst och följt andningen som alltid blev mer intensiv när hans favoritlag var nära att göra mål i matchen på tv. Enkelheten i att glömma bort att det var tråkig sport på tv bara med hjälp av några djupa andetag genom näsan där hans doft tog henne iväg på långa resor i fantasin. Funderingarna omkring vad han hade för knep, under alla de romantiska filmer de sett som hon visste att han egentligen avskydde, letade sig igenom huvudet. Nu försökte han alltid hitta någon annanstans att se matcherna, hos kompisar eller på sportbaren med andra likasinnade. Enda tiden de verkade spendera tillsammans var framför tv-programmet de bägge gillade över allt annat eller någon enstaka film ibland. Hon längtade redan till fredag då de kunde se veckans avsnitt ihop.

Något som skrämde henne var hur bilderna hon skapade hade förändrats. En gång i tiden hade det alltid varit hans ansikte hon sett. Hans händer som rörde henne. Hans röst som ekade mellan öronen. Han som gjorde allt det där som höll henne flytande på moln. Sakta hade bilderna blivit suddigare, gjort det svårare att uttyda vem det var. Förr i tiden var kyssarna hon kände smaken av på sina läppar alltid hans, tekniken var speciell för just honom och de gjorde hennes ryggrad mjuk som marshmallow. Nu var allt det karaktäristiska bortbytt. Kyssarna hon saknade var väldigt anonyma och ospecifika. På sin höjd kunde det vara ansiktet på någon snygging på tv som ibland gjorde de lite mer spännande.
Anonymiteten och det odetaljerade gjorde ont. Hon ville känna glöden och se hans ansikte där igen. Hon var livrädd att allt gått förlorat och kunde inte riktigt förstå hur hon kunnat missa alla tecken. Gick det att få tillbaka känslan igen? Det var omöjligt att nöja sig med att sakna saker utan personligt värde. Hon hade smakat den söta frukten. Det var inte en kram hon innerst inne behövde, det var någons speciella kram hon ville åt. Det var inte lyxmiddagen av en mästerkock som lockade utan någons lite för salta idealmakaroner som var kokta med omtanke som krydda, och stod klara på köksbordet när hon kom hem från jobbet som betydde något på riktigt. Problemet var att någon inte längre automatiskt var honom, hur svårt det än var att intala sig själv och hur ont det än gjorde. Ville hon att någon skulle vara honom?

Dag 24 - Moment 22 (max 4000 tecken inkl blanksteg, fiktion)

Fjärrkontrollen vilade i handen och tummen jobbade övertid med att hitta något sevärt. Varenda kanal verkade visa en repris av en repris av en repris. Någon rebellisk kanal hade istället valt att visa en film från 1982 som ungefär lika många personer tittat på de senaste tjugofem åren. Roger skakade ölburken han hade i den andra handen och det fanns lite avslagen vätska kvar på botten. Med en förväntansfull grimas blundade han och svalde hårt och försökte ignorera smaklökarnas signaler som skickades från tungan till resten av kroppen. Magen gav ifrån sig ett knorrande ljud både som en reaktion på den beska vätskan och för att göra hungern påmind. Han lade fjärrkontrollen på armstödet och reste sig upp för att gå på upptäcktsfärd i köket. Ölburken hamnade bland sina tomma kompisar i plastkassen som var tillräckligt full för transport till affärens pantmaskin.
Allt Roger kunde hitta under sin räd av skafferi och kylskåp var nyttig och fiberrik mat. Han hade varit riktigt duktig på sistone, konstaterade han för sig själv. Just nu verkade det dock som om kroppen skrek efter något onyttigt och flottigt. Det vattnades lite i munnen medan han räknade hur länge sedan han unnat sig snabbmat. Han kastade en snabb blick upp på klockan på väggen som hade vandrat in på småtimmarna och kunde besviket konstatera att de enda två ställen som låg på promenadavstånd hade låst sina dörrar och stängt av ugnarna för flera timmar sedan. Magen pockade återigen på uppmärksamhet och Roger började ångra att han druckit öl hela kvällen. Hade han hållit sig nykter kunde han ha tagit bilen till andra sidan stan, där hans absoluta favoritpizzeria låg, ett ställe som aldrig verkade ha stängt. Det måste ha varit tre månader sedan han sist satt sin fot på deras illgröna korkmatta. En matta som varit föremål för många elaka skämt, vilka gjort den smått legendarisk. Mustafa bakom disken skulle aldrig kunna byta ut den, hur mycket han än ville.
Det var bara för Roger att surt övertala sig själv att äta något av det han hade hemma eller gå och lägga sig hungrig. Han beslutade sig för att det skulle bli frukost i Mustafas ädla restaurang och hoppades att det skulle smaka ännu bättre om han hoppade över ätandet nu mitt i natten. TV:n blinkade och lät inne i vardagsrummet så han gick tillbaka dit och stängde av den. Det var ingen idé att sätta sig och nöta ut skinnet på tummen mot fjärrkontrollens knappar mer. Vid den här tiden på dygnet visar de aldrig något som är värt att se ändå. Han borstade sina tänder och gick till sängs.
Huvudet var lite tungt när Roger slog upp sina ögon men han gissade att alkoholen lämnat kroppen åtminstone. Han reste sig upp och gick fram till sina jeans som hängde där de skulle. Han kände efter i fickan och där låg bilnycklarna i tryggt förvar. Medan han tog på sig sina byxor försökte han känna efter hur hungrig han var. Någonting kändes helt annorlunda än för några timmar sedan. Det tog någon minut innan han knäppte upp jeansen och gled ur de ben för ben och slängde sig på sängen igen. Jag är ju bara sugen på sån där skräpmat när jag dricker i alla fall, sa han till själv och försökte somna om.