Gunvor småsprang upp för trappstegen till övervåningen för att väcka tonårssonen som borde varit på väg till skolan redan. Tre snabba knackningar på den stängda dörren utan respons, så hon klev in och ryckte lite i täcket.
-Upp med dig nu, du är redan sen. Jag åker till jobbet strax men jag gjorde ett par smörgåsar som står på köksbordet. Jag vill höra livstecken från dig innan jag åker.
-Mhmm... Ut med dig nu, hördes halvt kvävt av kuddens tyg.
-God morgon på dig med, halvsjöng hon falskt som svar. Hon gick ner och drack ur det sista ur tekoppen, ställde den i diskhon och lyssnade efter steg från övervåningen. När hon hört några hasande steg och toalettdörren slå igen såg hon uppgiften som löst, tog sin väska och gick ut till bilen och körde mot banken där hon jobbat ända sedan hon gick ut skolan för fler år sen än hon ville säga högt.
Microvågsugnen plingade till och Kajsa provade om vällingen höll rätt temperatur. Det var frukostdags för lilla Harry som satt och sparkade förväntansfullt i sin babysitter. En skön paus där hon fick några minuter att planera dagen och alla ärenden hon behövde uträtta. Det skulle bli en lång promenad men vädret såg skönt ut och hon trodde det skulle bli mer jobb att böka med bilbarnstolen för varje stopp. När barnet var mätt och belåtet letade hon fram sina gamla träningsskor ur garderoben, de var så ingångna att hon skulle slippa få ont under vandringen. Kajsa satte sig vid köksbordet med en hel hög kuvert från Harrys dop. Hon började samla kontanterna alla kära vänner och släktingar gett bort i present. Det kunde vara problematiskt att hitta tid för sådant men idag var dags att skaffa ett sparkonto åt sonen.
Det svarta skinnet i fåtöljen var kallt och skönt genom det tunna t-shirttyget och mot de delarna av låren som hans boxerkalsonger inte täckte. Niklas satt tillbakalutad med ena foten uppe på vardagsrumsbordet och ögonen stängda. Man kunde lätt tro att han sov men sanningen var en helt annan. Det hade varit mycket länge sedan han känt sig så här vaken. Kroppen satt på helspänn men nu försökte han stänga omvärlden ute för en stund för att gå igenom sina uppgifter en extra gång.
I tamburen stod fyra par militärkängor med kamouflagebyxorna redo att kliva i i en enda rörelse som om de vore brandmän på utryckning. Niklas reste sig upp och gick ut i köket där hans tre polare satt ovanligt tysta och tittade på varandra. Situationen var plötsligt väldigt verklig och ingen ville förstöra stämningen i det här kritiska läget. Han kunde inte sätta sig ner bland de andra på grund av adrenalinet som ökat successivt under den senaste timman. De två minuterna inne i vardagsrummet hade varit nog.
-Dags att dra, upplyste och beordrade han utan att invänta svar. Han klev i sina kängor, drog upp byxorna och drog hängslena över sina axlar i samma rörelse som han öppnade ytterdörren och gick mot den mörkblå Saaben på gården. De andra följde efter utan att säga ett ord, alla var fullkomligt klara över sina roller och vad som förväntades av dem. I bagageluckan låg fyra svarta jackor, alla av samma modell och utseende. Fickorna buktade ut där de tunna skinnhandskarna och skidmaskerna låg. De klädde på sig allt utom skidmaskerna innan Niklas delade ut vapnen som hade legat gömda under kläderna.
-Jag gick igenom alla fyra noggrant igår, alla är felfria så gör inget dumt med dem på vägen dit.
Nästan fem kilo kall metall i formen av en AK5:a kändes tung i handen men allt de representerade smittade av sig på alla fyra som kände sig starkare och mäktigare än vanligt och vikten blev en barnlek just nu. Axelstöden fälldes in för diskretare förvaring medan de intog sina uppgjorda platser i bilen. Saaben startade på första försöket och rullade på bra på vägen in mot stadens kärna.
Gunvor tittade på den stora klockan på väggen inne på banken och konstaterade för sig själv att dörrarna låstes upp efter en minut. Hon rättade till sin stol, kollade att gratiskalendrarna inte tagit slut och att hon hade pennor tillgängliga. Nummerlapparna och det digitala systemet med siffror ovanför de olika kassorna överensstämde. Samma sekund hon insåg att hon var redo hördes klicket när de automatiska låsen gick upp. Det tog några minuter innan de första kunderna kom in. Efter ett tag hade en mindre kö byggts upp bestående av ett par äldre damer, en ung tjej med barnvagn och en medelålders herre i strikt klädsel. Inte tillräckligt många för att Gunvor skulle behöva be någon kollega öppna nästa kassa. Hon fick skynda sig lite extra utan att förlora sin klanderfria service.
Svetten hade bildat små droppar på ryggen när Kajsa närmade sig banken. Hon knuffade barnvagnen framför sig och fick ta en liten omväg på gräset på grund av en underligt parkerad mörkblå bil. Hon såg att bilen var full av folk och tänkte att de säkert bara släppt av eller hämtat någon när de ställt sig så konstigt. Hon var i full språng och hade redan checkat av flera av sakerna på listan hon skapat i sitt huvud. En man i kostym var vänlig nog att hålla upp dörren åt henne så hon slapp bekymret med barnvagnen. Han följde efter henne in och Kajsa kände sig lite dum när hon tog nummerlappen före honom.
-Vi kan byta, du var faktiskt här först, upplyste hon artigt.
-Nej, glöm det. Jag har ingen brådska och det kan ta lite tid att lösa mina bekymmer, log han tillbaka. Hon tackade och gick några steg bort och lämnade ingången öppen för fler kunder. Det var ett par äldre damer före henne i kön men beslutet att komma tidigt på morgonen kändes bättre och bättre. Det ska nog gå fort det här, tänkte hon och njöt av svalkan inne på banken.
Bilens förare ställde sig en bit ifrån banken men där de hade uppsikt över ingången. Allting blev stilla i några sekunder medan de såg sig omkring om läget var lugnt. Så här tidigt på dagen brukade det inte vara mycket rörelse i det här området, vilket stämde även denna dag. Niklas grävde fram skidmasken ur fickan och skulle precis till att dra den över huvudet när något han såg i ögonvrån fick honom att frysa alla sina rörelser. En barnvagn och en tjej som tittade rakt in i bilen. Detta var inte bra och han undrade om hon kunde se deras ansikten genom rutorna eller om solen bländade tillräckligt mycket för att förvandla de till mörka figurer. Hon fortsatte utan att verka reagera på något så Niklas andades ut för en sekund. Alla fyra drog på sig skidmaskerna, fällde ut axelstödet på karbinerna och osäkrade sina vapen. Adrenalinet pumpade och hjärtat slog trippelslag.
-Nu kör vi! skrek Niklas till chauffören som med ett vrål körde de sista metrarna fram till bankens entré. Föraren stannade utanför och höll koll medan Niklas skuggade sina två kumpaner i hälarna. De vräkte upp dörrarna och en av personerna framför Niklas går åt vänster mot en yngre tjej med barnvagn som gråtande lägger sig ner, den andra åt höger mot ett par gamlingar som inte riktigt förstår vad som händer. Han själv springer fram mot den ensamma kassörskan med vapnet i beredskap och fingret på avtryckaren.
-Inga dumheter så är det här avklarat utan problem, förstått? instruktionsfrågar han med den mest hotfulla stämma han kan frammana under adrenalinruset. Han hoppade över kassadisken, tvingade ner den medelålders kassörskan på golvet och slet av henne nyckelknippan som hängde från hennes bälte.
Innan någon hann göra något mer kom ett gigantiskt starkt ljussken som bländade allihop. De hann precis reagera på det när tryckvågen förintade allt i sin väg och lämnade inte mycket annat än radioaktivt damm kvar för eftervärlden att dra slutsatser omkring.
I Nordkorea ekar det elaka skrattet ut över palatsets alla rum där Kim Jong-il sitter och ser nyheten kablas ut över världspressen på landets enda tv med förbindelser till omvärlden. Han kände sig otroligt nöjd med sin sista insats som ledare för landet innan han lämnade över till sin son.
THE END
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar