Ånger är ett extremt stort ord för mig. Jag vet inte om det är någon sjukdom jag har men jag måste alltid gradera in saker och sätta ett värde på ord som används. Ånger är det starkaste ordet som man kan känna kring något val man gjort eller ett minne. Det är flera graderingar som ska passeras innan något blir till ånger. Man kan känna en viss tvekan, gräma sig, besvikelse eller skuld. För mig är det inte synonymer utan de har olika värden i min värld.
Man kan känna ånger för något litet som egentligen är rätt banalt. Det beror på att just i stunden blir det en väldig känslotopp som är stark. Tänker man tillbaka på det några dagar senare är det en bagatell. Att gå med ånger i lång tid kräver att det är något som påverkat en fundamentalt.
Jag bearbetar och analyserar väldigt mycket inombords. Det är få saker som kommer ut i de yttre lagren av värderingsskalorna, speciellt om tiden gått. Det ser jag som en extrem styrka och ett gott personlighetsdrag. Det gör det väldigt svårt för mig just nu då jag inte vill skriva om något trams som ligger färskt i minne och inte kommer att betyda ett skvatt om ett par veckor. En sak som dök upp i sinnet när jag skrev texten om min bästa vän, har jag från och till tänkt väldigt mycket på och det är en av väldigt få saker jag kan klassa som ånger.
I slutet av ett samboförhållande, som var en stor pina vid det laget, kom det fram en del saker som gjorde att mitt förtroende för min partner föll i botten. Det försvann helt till och med. Det var bortom all räddning. Under en filmkväll hemma hos min vän så började vi diskutera någonting och humöret var inte på topp. Det var någonting som hon och min vän skulle göra tillsammans, som jag tyvärr inte minns detaljerna omkring, som gjorde att jag började ifrågasätta henne och hennes intentioner med planerna. När jag gjorde det var givetvis samtidigt som att spotta min vän i ansiktet. Hur illa jag än tyckte om henne vid tillfället och hur lågt förtroendet var så skulle jag givetvis aldrig behöva tvivla på min kompis. Så långt tänkte inte min grumliga hjärna just då. Jag märkte att han reagerade och tog illa upp men jag var fokuserad på tjafset för att riktigt registrera det. Det var först senare när jag som vanligt gick igenom det som hänt i huvudet flera gånger det blev klart för mig.
Jag ångrar givetvis situationen som uppstod och vad som hände, men mest av allt att jag inte snackade ut med honom om det när det blev klart för mig. Relationen oss emellan blev klart påverkad ett tag efter detta, trots det gjorde jag inget. Allt som hände på hemmaplan gjorde att man försökte lura i sig själv att det var därför vi inte hördes av lika ofta och att man var upptagen med det. Så var det inte. Tvärtom var uppbrottet väldigt enkelt och smärtfritt.
Trots att det gått 10 år sedan dess så är det uppenbart något som väcker tankar och känslor hos mig. Kanske finns det tankar och känslor kring detta kvar hos honom med. Är det för sent att be om ursäkt för en sån här sak?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar